(28/8-09) Känner mig bra mycket bättre idag än igår, då jag verkligen mådde krasst. Men jag är ändå mycket förkyld fortfarande. Kunde jag ta det lugnt hela dagen? Naturligtvis inte. Gjorde väl inget jätteansträngande i och för sig. Tog en buss ut till Bruneis största moské, Jame’Asr Hassanal Bolkiah Mosque. Den byggdes 1992 för att hedra Hassanals då 25 år som regent. Tittar man på nätet så verkar de flesta som varit i Brunei förväxla moskén i centrala Bandar Seri Begawan, Omar Ali Saifuddien Mosque, med denna.
Enormt fin arkitektur. Jag gillar verkligen byggnadsstilen på moskéer. Tog en massa bilder på den här. Kolla in vädret, så här har det varit varje dag i Brunei så här långt!
Roade mig även med att ta denna bild igår, alldeles i närheten av där jag bor. En mer vanlig gata i BSB.
Var tvungen att ta en bild på Bruneis valuta också. Vackra sedlar, med en speciell känsla i papperet.
Ovanstående bilder är alltså från igår. Idag bestämde jag mig för att ta en promenad på 4 km enkel mitt på dagen ut till Hassanals palats. Tänkte att det kunde passa med en promenad, då jag börjat återhämta mig en aning från förkylningen.
Utanför palatset vid entrén så är det en vakt på varje sida. Han som stod på vänstra sidan (med munskydd) var den som kunde bäst engelska. Båda var riktigt trevliga. Jag snackade med dem en i taget och de verkade mycket coola båda två. Medan vi stod och pratade gled det ut en och en annan bil, vilka var familjemedlemmar till sultanen. Inga lyxåk passerade, mest vanliga personbilar. Nya årsmodeller dock. Dessa två människor är de enda som jag har sett med munskydd i Brunei, varav den ena tog av sig sitt för fotograferingens skull. Idag var tidningarna här fulla av nyheter om att dessa masker inte hjälper. Knappast någon nyhet direkt, viruspartiklarna är alldeles för små för att denna typ av billigare mask ska kunna stoppa dem!
På eftermiddagen idag gjorde jag en sak som är en riktig höjdpunkt här i Brunei. Tog en båttur på floden. Uppskattningsvis 30 000 människor bor i pålhus (vet ingen bättre översättning på ”stilt house”) och floden vimlar av båttaxis som forslar folk mellan centrala BSB och sina hem, för shopping, jobb eller nöjen. För 10 B$ (efter prutning, dom börjar på 20 B$) får man en tripp man sent skall glömma. Själv tyckte jag att det var bästa hittills på min vistelse i Brunei. Jag vet inte hur många foton jag tog, ett tag var jag nästan helt vild med kameran. En del av dem kan ses nedan.
Jag vågade inte trycka på för fullt. Inte ens i närheten, men kul var det!
Det här är det närmaste man kommer sultanens palats, som verkligen är väl dolt i grönskan. Det ser våldsamt stort ut i verkligheten, vilket det ju också är.
Hus i Kampung Ayer, pålbyn i centrala BSB.
Ovan diverse bilder från vardagslivet i Kampung Ayer. Allt finns här i pålhusbyn. Skolor, affärer, kliniker, polis, brandkår och bensinmackar. Självfallet också moskéer!
Blev jätteglad att få komma så pass nära detta skygga djur, proboscis apan. Som vanligt är det nästan omöjligt att lyckas ta bra bilder i sådana här lägen. Tog ett gäng, men detta var den bästa.
Min chaufför som uppmärksamt såg en flock proboscis apor i trädtopparna när vi passerade en bit djungel med båten. Killen heter Adi och är 21 år. Han var mycket stolt över båten som är byggd för hand. Han hade köpt den för 2000 B$ och motorn för 3000 B$. Multiplicera med fem för att få svenska kronor.
Känner mig nöjd med Brunei nu. Jag skulle lika gärna kunna åka vidare till Sabah imorgon, men jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Apropå jobböppningen jag hade så har jag inte fått tag i bossen nåt mer. Jag tror han åkte bort någonstans igår. Jag blev ju oturligt nog rätt så dålig. Men att leva här, det vete sjutton. Det är alldeles för tråkigt. Det är ordning och reda, snyggt och prydligt. Lite trafik, bra luft och trevliga människor. Men det räcker ändå inte riktigt till. Det känns sterilt på något sätt här. Men man ska aldrig säga aldrig. Kanske får tag i mannen ikväll. Han heter Ignatius Stephen.
Ramadan har gjort mig mer nytta än skada för resten. Jag har lärt mig att man skall gå och käka en stund innan solnedgången, då får man restaurangen helt för sig själv. Dessutom kanonservice med all tänkbar uppmärksamhet från personalen, som bara är glad för minsta lilla business medan solen är uppe. Idag blev jag lite sur på ramadan dock, då jag fick slut på Brunei $. Växelkontoren skyltar att de har öppet till 20.00, men det är undantag nu under Ramadan vilket jag fick erfara. De stänger typ 18.00. De flesta businesses deklarerar dessa undantag med skyltar och lappar. I alla fall så löste det sig då jag kunde växla in lite av mina Malaysiska $ på mitt hotell. De anställda på hotellet där jag bor är för övrigt helt fantastiska. En bra sak är att man får dricka hur mycket te man vill gratis.
Bli inte förvånad om jag är i Malaysia imorgon. Har dock inga höga förväntningar på Sabah, efter vad jag hört och läst. Det är inte alls lika bra för oberoende resenärer som Sarawak, det mesta går ut på att man skall ta gruppresor med resebyråer, som i många fall har monopol på sina respektive områden. Jag hoppas jag har fel. Det visar sig snart!
(27/8-09) Var till favoritstället att äta frukost på och träffade bossen i morse. Jag har blivit sämre vilket jag anmälde till honom. När jag läser tidningen så ser jag att det är gratis att testa sig för A (H1N1) på privata kliniker i Brunei. Jag säger det till honom men han tycker att jag skall testa mig på sjukhuset. Det rådet borde jag kanske lytt eftersom jag sedan misslyckades med att få till ett test på tre olika privata kliniker i centrum. Lite skumt att skriva i dagens tidning att ”ANYONE” kan testa sig gratis mot viruset och sedan mota folk i dörren! Ingen av de tre klinikerna hade möjlighet att ens utföra testet. Jag tänkte mest att det hade varit kul att veta om jag bär på det fruktade viruset. Hur som helst så har jag fått lite andningsproblem och smärta vid inandning och nu också hosta. Mycket mer än så måste nog ändå tillstöta för att jag skall rankas som allvarligt sjuk. Det blir att ta det lugnt idag igen, eftersom jag är sämre idag än igår! På det hela taget är det nog inget att oroa sig för. Sa till bossen att han skulle passa sig för mig och han gapskrattade som vanligt. Särskilt när han försökte ta i hand i morse och jag sträckte fram handen, för att sedan rycka tillbaka handen och klia mig i huvudet och varna honom för A (H1N1). Som sagt, vila och åter vila igen!
(26/8-09) Försöker återhämta mig från influensan eller vad det nu är för något. Har tvingat mig själv att dra ner på tempot och bara vila tills jag blir helt återställd. Jag hyser egentligen tvivel till att det är influensa eftersom jag inte är sängliggande och inte har feber. Däremot så har jag lite ont i kroppen och halsen, plus att jag det gör ont i lungorna vid inandning. Ingen hosta alls. Det finns ingen anledning till oro som jag ser det, men hälsan får gå absolut först idag. BSB är verkligen en perfekt stad att vila upp sig i. Det ska jag utnyttja!
Har varit på The Mall under eftermiddagen. The Mall ligger några kilometer utanför centrum. Jag skulle nog påstå att det är det lyxigaste shopping center jag nånsin besökt. Inte mycket till shopping för oss icke miljonärer dock. Kul ändå att gå runt och kolla. Frågan är väl om jag skulle köpa något även om jag vore mångmiljonär?
Jag svimmade nästan idag när jag var inne på McDonalds som finns i närheten av The Mall. En cheeseburger kostar 2.50 B$! Mer än i Sverige alltså. Billigaste burgaren, en vanlig hamburger kostar 2.10 B$, även det dyrare än i Sverige. Däremot så kostar en Big Mac endast 4.90 B$. En halvliter vatten kostar i affärerna runt 1 B$ och en liter bensin på Shell kostar 0.50 $! 2.44 kronor (baserat på dagens kurs 1 B$ = 4.88 kronor) för en liter bensin är helt ok.
Sitter och funderar på vad man skulle sälja för något här i Brunei. Liten befolkning men många har som sagt bra med pengar.
Kvällsuppdatering: Hör och häpna! Jag vet inte riktigt vad jag skall säga eller om jag ska berätta detta överhuvudtaget, men det har hänt något riktigt intressant här alldeles nyss på det personliga planet. Det är egentligen inga hemligheter och allt är bara i sin linda ännu. Det kanske inte ens blir av. På eftermiddagen gick till mitt favorit ställe för att dricka kaffe, samma ställe som jag berättade om igår med svenska köttbullar på menyn. Idag jobbar en annan servitris som också är Filippinska. Pratar lite med henne om Filippinerna och väder och vind. Av någon anledning så frågar jag henne vem som äger stället. Hon pekar inåt i lokalen mot en äldre herre som vinkar tillbaka åt mig. Några sekunder senare kommer han fram och presenterar sig för mig. Han sätter sig sedan ner och vi börjar prata. Det visar sig att han är en äkta infödning och en mycket intressant sådan. Han är till yrket journalist med världen som arbetsplats. Sedan ett antal år driver han det här lilla stället längs huvudgatan i Bandar Seri Begawan samt en website (websiten har problem för jag kan inte surfa in till den nu utan att webbläsaren kraschar!!), som samlar ihop nyheter från olika tidningar på Borneo. Jag vill inte namnge siten här ännu. Efter lite snack om Brunei och kungahuset så kommer vi in på mitt liv. När jag berättar vad jag jobbat som, så tar han genast upp mobilen och ringer en av de webmasters som jobbar åt honom för att höra vad som krävs i form av programmering på sajten! Jag förklarar sedan att jag inte jobbat med webb, men att jag lätt skulle kunna börja med det. Vi pratar vidare en del om PHP och ASP. Mitt i detta ringer hans telefon och han pratar upprört och högljutt med någon. Det visar sig sedan att det var polisen som ringde! Det är någon som har skrivit en kommentar om polisen i Brunei som är opassande. Personen hade skrivit något i stil med att polisen bara sitter och dricker kaffe och inte sköter sitt jobb. Polisen undrade om han på något sätt kunde spåra personen på något sätt som skrivit detta. Han vägrade hjälpa polisen med detta och hävdade att det inte är någon han ens skulle försöka sig på om han så skulle bli kastad i fängelse. Polisen verkade lugna ner sig och samtalet avslutades.
Tillbaka till jobböppningen. Inga löner nämndes men det verkar som att man skulle kunna kräva ca 5000 B$ i månadslön, vilket i dagsläget motsvarar ca 24 600 kronor! Då pratar vi DESSUTOM rena pengar. Inkomstskatten i Brunei är 0%! Sjukvården är gratis och bilköp och boende är kraftigt subventionerat av regeringen. Boendekostanden lär ligga på ca 200 B$ i månaden. Exakt vad det är för typ av boende har jag inte riktigt koll på, men det är nybyggda lägenheter.
Under den dryga timme vi pratade fick vi mycket bra kontakt och han verkade gilla svenskar rejält. Detta trots att han aldrig varit i Sverige eller ens Skandinavien. Däremot hade han varit i de flesta andra länder i Europa i sitt yrke. Riktigt världsvan herre alltså. ”But I keep coming back to Brunei even though it is quite boring here. It is really peaceful and I would have a psychological problem with paying income tax”, säger han plötsligt och gapskrattar. Han verkar gilla Ingvar Kamprad som blev samtalsämnet för en stund efter ett par nya IKEA stolar landat på trottoarkanten framför oss, levererade av två killar i en mindre lastbil. ”New chairs for the café”, säger han och fortsätter med att fråga om jag är gift. När jag svarat nej så säger han: ”Man I wish I was a smart as you, I have made the mistake to marry two times and I never learn”. Varenda sådan här halvironisk kommentar efterföljs alltid av skrattsalvor och underhållningsvärdet på karln är verkligen högt! Plötsligt stannar en Merca framför oss på trottoaren och han säger: ”My time for today is a free a man is over, my wife is here to pick me up, we’re going home”, säger han gapskrattandes igen. Han ger mig sitt visit kort och hoppar in i bilen. ”I want you to meet me here tomorrow morning, so we can go to the office and have a look at the website”.
Vad skall man säga? Oavsett jobb eller inte, denna man är riktigt intressant! Han skulle ju även bara kunna vara en skojare vilket återstår att se. Det som är kul är att få kontakt med lokalbefolkningen. Diskussionen om kungahuset och den impopulära brodern Jefri var särskilt intressant.
Jag lovade igår att jag skulle dra lite fakta och en del roligt om kungahuset. Kan väl göra det nu i brist på annat att skriva om! Jag är ju fortfarande lite krasslig så jag har bara softat runt idag på stan. Man kanske dock inte skall prata för mycket negativt om kungahuset i ett sådant här land! I alla fall inte när man är på plats och kanske även skall arbeta här!!
Landet Brunei har en yta på 5765 kvadratkilometer och en befolkning runt 390 000. Landets yta är mindre än 1% av Borneos totala yta. Runt 50 000 bor i centrala delen av huvudstaden Bandar Seri Begawan. Sedan självständigheten 1984 (Brittiskt protektorat innan) har landet blivit alltmer islamskt fundamentalistiskt, men inte i den mening vi i väst ser som fundamentalism (ni vet vad jag syftar på). Någonting som kallas MIB började implementerats efter 1984. Det står för Melayu Islam Beraya och innebär att betoning läggs på Malaysisk kultur, Islam och monarki. Detta genomsyrar alltifrån utbildningsenheter och regeringsarbete. 1991 förbjöds försäljningen av alkohol och striktare klädkoder infördes. 1992 blev det obligatorisk att studera MIB i alla skolor.
Under senare år har tecken på att Brunei inte är den fina modellstat den en gång var börjat skönjas. Regeringen har erkänt ett relativt litet men växande problem med arbetslöshet och ungdomar som begår en del småbrott!
Å kungahusets sida så kom en rejäl skandal till offentlighetens ljus 1997, då sultanen var tvungen plocka bort brorsan Jefri från finansminister posten. Vid det laget var skadan redan skedd. Både privat och i rollen som finans minister hade Jefri spenderat enorma summor på extravagans. Staten Brunei hade plötsligt avsevärt mindre finansiella reserver att röra sig med! Att sätta Jefri på finansposten var typ som att sätta ett barn som chef för godisaffären. Han köpte bland annat fem lyxhotell utomlands, inte minst Beverly Hills Hotel i Los Angeles. Åtskilliga privata jetplan och runt 2000 bilar och guldpläterade tandborstar införskaffades. När sultanen väl lyckades strypa tillgångarna hade brodern hunnit bränna uppskattningsvis 4 miljarder US$! 2004 lämnade Jefri Brunei för London med en begränsad årsbudget på 500 000 US$ att leva på och försörja sina fem fruar och 35 barn. Bröderna pratar än idag inte med varann och det lär ta ett tag innan folket av Brunei kan lämna detta fiasko bakom sig. Stämningar på Jefri från sultanen föreligger. Uppskattningsvis 16 miljarder US$ ur stadsbudgeten beräknas ha försvunnit!
Sultanen själv då? Han bor i sitt palats där man inte direkt sparade på slantarna vid byggnationen. Palatset är ca 500 gånger 250 meter stort och har 1788 rum, 200 toaletter och en bankett hall med plats för 4000 personer. Det kostade 350 miljoner US$ att bygga. Palatset ligger 3.5 km utanför staden. Självklart måste jag ta mig en titt på detta snart. Det finns dock ett bygge som var dyrare att bygga, också det en bit utanför staden. Jefri (vem annars) byggde Empire hotel för hisnande 1.1 miljarder US$. Som jämförelse kan nämnas att Petronas Towers i Kuala Lumpur kostade 1.9 miljarder US$!
Det mesta är som en enda stor såpopera i detta lilleputtland, som trots allt lyckats mycket väl i sitt arbete med att utveckla sitt land och folk. Oljeinkomsterna har trots allt trillat neråt till många fler än medlemmarna av kungafamiljen. Det lär dock dröja ett tag innan man får se folk gå till valurnorna dock!
(25/8-09) Gick upp klockan 6.00 i hopp om att hinna med bussen 7.00 mot gränsen till Brunei. Visitor Information Centre, Lonely Planet plus ytterligare några godtyckliga personer på stan, vidhöll att första bussen gick 7.00. I Miri är ingenting öppet så man kan få tag i något i frukostväg den tiden på morgonen. Så frukost hade jag ställt in mig på att missa. Efter en dryg kilometer lång promenad till busstationen var jag redan rätt svettig. När jag vaknade hade jag enormt ont i halsen och kände mig dessutom rejält yr. Är man lite sjuk så svettas man extra lätt eftersom allt då blir så mycket jobbigare. Väl framme vid busstationen för att köpa biljett, får jag reda på av kvinnan i biljettluckan att första buss går klockan 9.00! Lätt irriterad gick jag tillbaka till hotellet och lagrade den stora ryggsäcken i receptionen samt tog tillbaka nyckeln till mitt rum igen! Samtidigt som jag var lite irriterad så fick jag nu ett gyllene tillfälle att softa lite och hinna äta en riktig frukost. Det är ännu värre att missa måltider när man är sjuk.
Prick klockan 9.00 gick bussen och jag var på väg till Brunei. Det skulle visa sig bli en mycket seg resa som till slut tog nästan sex timmar, via tre olika bussar. Den längsta sträckan var inom Brunei. Immigrationen gick väldigt snabbt och man fick alla papper redan i Malaysia så man hade god tid på sig att fylla i dem i förväg. Det som oroade mig lite var hälsodeklarationen eftersom jag kände mig rätt så rejält dålig när vi närmade oss gränsen. Man vill ju inte hamna i karantän direkt. Skulle vara något att få smitta ner halva Bruneis befolkning med A (H1N1) ändå! Skämt åsido, jag var tvungen att ljuga lite om min hälsa, se bilden nedan.
Som synes ljuger jag om mitt halsont. Som vanligt ter sig en del frågor lite väl överdrivna när nästan alla världens stater har konstaterade fall i sjukdomen!
Det man kan hoppas nu är att antingen jag har fått den fruktade influensan, men att den inte gör mig mer dålig än så här, eller att det är en annan variant. Har även fått lite hosta nu under kvällen. Har inte haft någon feber, vilket jag anser vara väldigt avgörande för att jag fortfarande är lindrigt sjuk. Vid immigrationen, efter att ha lämnat över ovanstående deklaration, ställdes jag öga för öga med någon form av kropps scanner, av vilken jag fick grönt ljus att passera. Skönt!
Båda bussarna inom Brunei fram till Bandar Seri Begawan, såg ut som ovan, vilket jag tyckte var märkligt och mycket överraskande. Det som var än mer överraskande var vägnätet, som verkar vara i rätt så dåligt skick. Det syns inte så tydligt på bilden, men jag kan inte begripa hur Hassanal kan köra Lamborghini någon annanstans än i centrala Bandar Seri Begawan! Enormt mycket gupp och ojämnheter längs hela huvudvägen genom Brunei.
Efter att ha försökt fota en oljerigg under bussfärden utan bra resultat, gav jag nästan upp helt och hållet. Plötsligt stannar bussen bredvid en oljerigg och även vid en av Shells oljedepåer. Detta fick mig att snabbt öppna bussfönstret och ta ovanstående två bilder. Jag visste att det bara fanns den här typen av ”onshore riggar” i västra Brunei och att jag inte skulle få fler möjligheter att fota dem! Dock trodde jag tidigare att alla riggar var ute i havet som oljeplattformar!
Personkulten är synlig överallt, medierna är oerhört inställsamma (har de något val) och det finns skrivet i lagstiftningen att Hassanal inte kan göra något fel.
Rent och snyggt. Inte som Singapore men nära på. Däremot så verkar det vara mycket nedskräpning runt om i staden, utanför de centrala gatorna. Såg oerhört mycket skräp särskilt runt moskén.
Båttur är ett måste. Men det får bli någon annan dag!
Två bilder på moskén mitt i Bandar Seri Begawan, Omar Ali Saifuddien Mosque. Den nedre var ett försök att fånga färgerna i solnedgången. Lyckades väl hyfsat tycker jag!
Jag bor för 35 Brunei $, vilket är billigt i Bandar Seri Begawan. Lyckades hitta rum på ett av de få budget ställen som finns, vilket jag är tacksam för. Rummet har ac och är det största jag haft hittills på resan! Det är beläget mitt i centrum vilket är helt perfekt. Det ligger dessutom endast ett stenkast från busstationen vilket gjorde att det bara tog några minuter för mig att hitta boende och checka in. Underbart när man är lite småkrasslig!
Har hunnit med mycket sedan jag kom hit. Varit runt de mesta gatorna i centrala staden. Staden känns lite mindre än Miri, som inte alls var särskilt stort. Det är mycket lite trafik på gatorna och det är ordning och reda i trafiken, vilket inte är vanligt i Asien! Har fått för mig att bilarna lämnar mig företräde som gångare i korsningar, precis som i Sverige. Om det nu är så, är detta helt unikt för Asien så vitt jag vet.
Folk är oerhört vänliga och försiktiga på ett naturligt sätt. Men det var lite väl många som log och nickade så något var det som inte stämde. Detta märkte jag redan under min första promenad ut på stan efter incheckning på hotellet. Var på väg för att äta och hittade restaurangen enligt kartan i boken som jag memorerat i huvudet direkt. När jag sätter mig ner och får menyn i min hand slår servitrisen upp en sida i menyn och säger: ”You have to try this, it is called Swedish meatballs and it comes with pasta”. Hmmm, relativt bekant maträtt. Berättade självfallet direkt att jag var svensk och vi skrattade tillsammans åt det hela. Sedan kom förklaringen till att många jag mött på vägen till restaurangen nickat och lett. ”Have you been to the Philippines”, frågar servitrisen och pekar på min ”I love Philippines” tröja. ”Yes, four times. Have you been there yourself?”, frågar jag tillbaka. ”I am pinay!”. Sedan berättar hon att hon tycker det verkar som att halva Bandar Seri Begawans befolkning är av Filippinsk härkomst! Mysteriet med att många nickade och log vid blotta åsynen av mig berodde alltså på min t-shirt!! Behöver jag säga att t-shirten är en hit här i sultanatet? Köttbullarna var goda men väldigt osvenska!!
Överhuvudtaget så känns hela den här staden närmast overklig. Det är en speciell känsla att vara här och vid en annan av mina promenader seglade det förbi en Lamborghini, men det var inte sultanen. Det är många som har rejält med pengar här, den saken är klar.
Imorgon ska jag försöka dra mer fakta om landet Brunei och sultanen. Även hans bror prins Jefri är värd att nämna en del om. Sultanen och hans familj är tillsammans med folket av Brunei som en enda gigantisk ständigt pågående dokusåpa. En riktigt fascinerande dokusåpa, där mycket är närmast absurt. Frågan är om detta land över huvud taget funnits och varit självständigt om det inte vore för oljan. Återkommer med mer om detta senare. Mycket intressant är det i alla fall.
Fråga: Åkte vår bilälskande kung överhuvudtaget runt längs vägarna när han var på besök här? Förmodligen inte, annars borde vi ha hört klagomål från honom på vägarna tycker jag. Jag skall se till att få fram mer av sanningen om detta land än kungen någonsin kan komma i närheten av! Det finns ett lätt recept för detta, träffa och socialisera med vanligt folk på gatan, vilket borde vara enklare för mig än för en kung!
Slutet på Ramadan är den enda tid då sultanen bjuder in allmänheten till palatset. Jag lär nog missa denna stora händelse då jag inte kommer att vara här så länge!! Men jag skulle kunna om jag vill, eftersom jag fick 30 dagar i passet! Hade hört att man fick 14 dagar, så det var en positiv överraskning. Nu är jag grymt trött och förkyld, marsch i säng är det som gäller nu. Blir lätt att hitta tillbaka till hotellet i mörkret ikväll, eftersom jag för en gångs skull redan första timmarna i en ny stad hittar rätt bra! Glömde nämna att alkohol förbjöds här 1991, sedan landet blivit mer och mer fundamentalistiskt efter självständigheten. Det sparar pengar åt mig! Ingen öl till maten, som för övrigt var väldigt dyr i Malaysia, ca 30 kr för en 640 cl Heineken!