(2/10-19) Idag var det dags att ta lite revansch på mycket av den uteblivna sightseeingen igår. Men allra först, direkt efter frukost, var jag tvungen att göra ett ärende. Gå till Kamalapur Railway station och köpa en tågbiljett till Chittagong för morgondagen. Jag bestämde mig sent igår kväll för att försöka med tåget då jag tagit del av information från många håll att vägen mellan Dhaka och Chittagong är den farligaste i landet. Mängder av trafikolyckor inträffar tydligen längs denna sträcka. Jag gick bort till tågstationen och hittade efter en stund vilken biljettlucka jag skulle ställa mig på i efter att ha fått hjälp med det av en kille som kunde engelska. Det var inte mer än drygt 20 personer före mig i kön så jag hade en förhoppning att det skulle gå ganska snabbt. Det visade sig vara fel. Det tog en enorm tid för varje person att köpa biljett. Jag fick aldrig reda på anledningen till det. Förmodligen bara en massa byråkrati. Under tiden jag stod och väntade slog det mig att jag inte hade tagit med mig mitt pass. Nu var det för sent att fixa det och det enda valet jag hade var att stå kvar i kön och chansa på att det skulle fungera utan. När det blev min tur visade det sig att man inte behövde identifiera sig alls för att köpa en tågbiljett. En känsla av lättnad. Det tog max ett par minuter för mig att köpa en förstaklass-biljett med aircondition. Priset på biljetten var 656 Taka. Efter att ha tagit en rickshaw tillbaka till hotellet så ser jag att detta äventyr med att fixa tågbiljetten tagit mig nästan tre timmar!
Min första plats att besöka idag var Bangsal road i old Dhaka där det tillverkas rickshaws. Efter det gick jag vidare till Shankharia Bazar som är en färgglad marknadsgata i old Dhaka. Jag gick igenom en stor del av gatan och sedan vidare ner till Buriganga river. Vid floden, som är en av Bangladesh pulsådror, händer det alltid mycket saker hela tiden. Det sägs att Bangladesh även har flest båttyper i världen. Många av dom kan skådas här.
Efter att ha spenderat en hel del tid längs floden besökte jag en för Bangladesh udda plats. Armenian church of the holy resurrection. Kyrkan ligger i en liten del av old Dhaka som kallas Armanitola efter den lilla armeniska koloni som bosatte sig här i slutet av 1700-talet. Då jag nyligen varit i Armenien kände jag igen stilen på kyrkan. Det var en intressant liten kyrka att besöka med gravstenar på tomten som omger kyrkan.
Star Mosque hade jag valt ut som min nästkommande sevärdhet. En riktigt liten moské med otroligt fin mosaik på väggarna. Jag fick ett jättetrevligt bemötande av en man som verkade sköta om moskén. Han släppte in mig i det inre av moskén där mosaiken var ännu finare. En del av mosaiken kommer från Japan och man kan hitta mosaik som har mount Fuji som motiv vilket känns lite malplacerat men vackert.
Sen lunch intogs på relativt kända bangladeshiska restaurangen Al-Razzaque. Efter maten hade klockan blivit nästan 17 och det var lika bra att ta sig hem till hotellet. Dhaka har knockat mig även idag. Men allting blir en hel del enklare när det är torrt på gatorna. Ingen nederbörd idag. Det är dock besvärligt ändå att ta sig fram med den enorma vägg av människor man möter överallt.
Dagens bilder ovan från ett Dhaka med lite bättre väder.
(1/10-19) Första heldagen i Dhaka. Planen för idag var sightseeing till fots och med rickshaw (cykeltaxi) i old Dhaka. Jag gick från mitt boende ner till old Dhaka och mitt första stopp blev Ahsan Manzil. Detta palats som ligger alldeles vid Buriganga river är ett vackert byggnadsverk som färdigställdes år 1872. Byggnaden kallas även det rosa palatset. Under mitt besök blev det personligt rekord i att vara med på selfies då palatset är populärt bland studenter. Men det var även äldre människor som kom fram och ville ta selfies. Folk var extremt nyfikna på mig, nästan till den grad att man måste säga ifrån och bara gå vidare om man ska få något gjort.
Jag gick sedan vidare ner till floden och var precis på väg att ta en liten båt över Buriganga, som nästan är ett måste då man är i Dhaka, då det plötsligt börjar regna kraftigt. Jag insåg att det var nu läge att ta min första rickshaw-tur. Jag förhandlade fram ett pris på 50 Taka från Sadarghat till Lalbagh Fort. Vid ankomsten till Lalbagh Fort upphörde regnet några minuter. När jag kommit in genom entrén började det spöregna igen. Den största delen av tiden spenderade jag under ett utsprång på en av de vackra byggnaderna tillhörande fortet medan jag väntade ut regnet. Detta fort blev aldrig färdigbyggt. Det började byggas år 1677. Det ansågs som ett dåligt tecken att fortsätta bygga färdigt efter att en familjemedlem till kejsaren dött i ung ålder. Det var skönt att komma till denna plats och vila lite från Dhakas kaos en stund. Forten jag hittills sett i Indien är dock mycket mer imponerande. Precis som vid besöket på rosa palatset väckte jag stor uppmärksamhet här. Inga andra västerländska turister inom synhåll.
När det slutat regna gick jag till fots från Lalbagh Fort till Dhakeswari Temple. Man kan säga att templet är centrum för hinduismen i Bangladesh. Templet var i sig inte så speciellt, men ändå kul att ha besökt det. När jag kom ut från templet började det åter spöregna vilket fick mig att börja tänka på att åka tillbaka till mitt boende lite tidigare än planerat. Det visade sig nu även vara översvämningar på vissa ställen längs gatorna så jag lejde en ny rickshaw som tog mig hem. Vid boendet var det också översvämning, så jag kom nästan inte fram till byggnaden. Vi pratar minst en halvmeter djupt skitigt vatten. Hade precis hoppat av min rickshaw när jag blev tvungen att leja en ny för att ta mig dom sista meterna genom vattnet. Det funkade bra.
Det blev en tidig kväll eftersom jag var riktigt trött och sliten efter denna mycket intensiva dag. Dhaka kan nog knocka vem som helst. Bara att ta sig från A till B är ett stort företag. Även om man går till fots. Trottoarerna är packade med människor, så det tar längre tid än vanligt att gå då man hela tiden fastnar i köer och folksamlingar. Men jag har ingen brådska! Detta är nog den mest tätbefolkade plats jag har besökt i mitt liv. Det är svårt att beskriva i ord hur det ser ut på gatorna här. Det är otroligt fascinerande och måste upplevas på plats!
Dagens bildskörd ovan från kaoset i Dhaka.
(30/9-19) Ankomst ganska prick 10.00 till Dhaka. Efter landningen var det dags att krypa till korset och fixa det nödvändiga Visa On Arrival (eftersom jag inte ansökt om visum innan hemma i Sverige). Reglerna för Visa On Arrival är ganska hårda. Man behöver visa returbiljett, hotellbokningar och kunna beskriva en resplan för vistelsen. Jag hade utskrifter på tre hotell bokade på olika platser i landet. Tidsmässigt täckte dom bara en tredjedel av av min vistelse i Bangladesh, vilket jag hoppades skulle räcka. Som en väldigt glad överraskning så var gubbarna som jobbade på immigrationen otroligt trevliga. Jag lade upp mina bokningar och min returresa till Sverige på disken, men dom ville inte ens titta på mina papper. Dom kanske blev avskräckta av mängden papper. Jag fick en fråga om jag skulle åka till Rohingya-lägret i söder. På den svarade jag att jag inte visste. När jag berättade om min bokning till Indien för att undvika att stanna två dagar för länge i Bangladesh skrattade gubbarna och sa att det hade jag inte behövt göra. Boka resa ut ur landet alltså. Det hade gått bra med två dagars överdrag. Inga problem sa dom. Men det visste jag inte innan och det är inget jag skulle chansa på att göra. Det är extremt ovanligt att personal som jobbar i immigrationen är så här trevliga. Jag har aldrig varit med om det tidigare. Dom pratade och frågade om Sverige och stämningen var helt enkelt på topp. Bristen på västerländska turister hit kanske är en orsak till det fina bemötandet. Ett riktigt fint välkomnande till Bangladesh! Jag fick mitt Visa On Arrival till kostnaden av 51 USD med utgångsdatum den 29 oktober vilket är precis 30 dagar. Efter att ha hämtat ut bagaget (som kom ut på fel band) tog jag ut pengar och lyckades sedan även köpa mig ett sim-kort! Min Bangladesh-resa hade börjat bra. Det är otroligt skönt att få det praktiska gjort direkt vid ankomst till flygplatsen.
Jag tog en CNG (tuk-tuk i Bangladesh) från Hazrat Shahjalal International Airport till mitt hotell från flygplatsen. Redan efter ett par kilometer tog det totalstopp i trafiken. Allt jag hört om trafiken i Dhaka innan resan hit besannades ganska omgående. Det tog ungefär två timmar från flygplatsen till hotellet till slut. När jag gick av CNG:n så visade det sig inte vara det enklaste att hitta till mitt bokade boende. Efter att ha gått runt kvarteret ett par varv kom jag på att jag kunde ringa till boendet då jag faktiskt hade skaffat ett lokalt sim-kort. Jag fick tag i ägaren som skickade ut en kille för att möta mig på platsen där jag stod. Han kom efter fem minuter och det visade sig att jag bara stod runt 50 meter från boendet. Anledningen till att jag inte hittade var att det inte finns någon skylt vid porten med boendets namn och det var dessutom en lägenhet jag hyrt.
Efter att jag kommit in på rummet var jag helt slut men orkade ändå ta en dusch. Det är alltid skönt att börja med en dusch efter en så pass lång resa. Efter att ha duschat började jag plocka fram alla mina värdesaker ur packningen bara för att verifiera att allt var på plats. Någonting jag har som rutin att göra efter incheckning. Efter några minuter kunde jag konstatera att passet inte gick att hitta! Detta gjorde mig riktigt rädd och smått chockad. Att tappa passet betyder enormt mycket krångel i ett sådant här land. Jag minns att jag under perioder haft passet i bakfickan på flygplatsen. Något som aldrig är en bra idé. Det var dessutom väldigt rörigt och förvirrande i immigrationen. Om jag haft passet i bakfickan hade det säkerligen kunnat ramla ur fickan när jag gick av CNG:n. Jag letade ännu mer i båda väskorna men hittade fortfarande inte passet. Det här var inte bra. Till slut ringde jag upp ägaren till boendet igen (som befinner sig i en annan del av Dhaka) och berättar att mitt pass är borta. Han säger att ska komma och hämta upp mig och att vi tillsammans ska gå till polisen och anmäla passet försvunnet. Efter att vi pratat färdigt i telefonen kom jag på ett ställe där jag ännu inte hade letat efter passet. Sidofickan på min stora ryggsäck. Där brukar jag ibland gömma värdesaker när jag har väskan inne på hotellrum. Där låg passet! Jag hade lagt det dit och totalt glömt bort det. Jag får skylla på sömnbrist och jetlag, vilket lätt skapar allmän förvirring. Jag ringde genast till ägaren och sa att jag hade hittat passet. Han var redan på väg och vi kom överens att han skulle komma förbi ändå och passa på att ta betalt för rummet. Ägaren visade sig vara väldigt trevlig. När han anlände kunde vi tillsammans skratta åt mitt förvirrade tillstånd.
Jag gick och la mig väldigt tidigt ikväll då jag var helt slut. Somnade vid 20-tiden.
(29/9-19) Resa till Dhaka i Bangladesh med avgångstid 17.40 från Arlanda. Flygbolag Qatar Airways. Igår kväll fick jag ett sms från Qatar Airways att mitt flyg från Doha till Dhaka hade blivit framflyttat 20 min. Det kändes lite märkligt och dessutom hade jag bara en timme och femton minuters bytestid innan ändringen, vilket nu blev 55 minuter. Jag har bytt flyg i Doha många gånger och vet att det funkar bra ända ner mot 45 minuter. När jag vaknade i morse hade jag fått ytterligare ett meddelande från Qatar Airways. Denna gång meddelande dom att flyget skulle gå ett dygn senare! När jag åkte upp till Arlanda hade jag förberett mig på att få stanna ett dygn extra i Qatar. Vid incheckningen på Arlanda kollades detta upp och mitt flyg skulle enligt all tillgänglig data gå enligt min original-tidtabell! För övrigt så kollades det noga att jag hade returresa från Bangladesh bokad. Eftersom min bokning hade ett spann på 32 dagar fick jag även visa min flygbiljett till Indien. Det visum man kan få vid ankomst i Bangladesh (VOA = Visa On Arrival) är på 30 dagar. Väl i Doha visade sig detta stämma och planet från Arlanda landade dessutom en halvtimme före utsatt tid så jag fick till slut en timme och 45 minuter på mig i bytestid.