(20/10-09) Det var en extremt rolig kväll igår. Lars anlände till Cebu city och tog in på samma hotell som jag bor på och sedan gick vi ut på kvällen. Nästan som på det gamla goda 90-talet!

(19/10-09) Vaknade upp till ett helklart Cebu city i morse. Inlämning av en massa kläder till tvätt, leta ATM för att få ut lite peso, och en massage. 150 peso för en timme massage är enormt billigt och min kropp behövde verkligen det nu! Det märks att det är närmare 10 grader varmare här i skuggan för jag svettades ganska omgående när jag bara gått några meter utanför hotellet. Uppdateringarna av sidan kommer att bli sparsamma ett tag. Tills jag åker till ett nytt ställe finns det inte så mycket spännande att berätta. Det passar utmärkt att ta en liten paus från skrivandet nu!

(18/10-09) En känslosam dag.

På flyget från Taipei till Manila brast det totalt. Började gråta helt spontant. Om det berodde på att folk pratade tagalog runt omkring eller vad det var, vet jag inte. Jag misstänker att det kan vara alla intryck och upplevelser som hjärnan har fått processa de tre senaste månaderna. Allt har klaffat perfekt hela tiden! Det sköna med sådana här tårar är att det är rena glädjetårar. Mina filippinska medpassagerare tittade väl lite konstigt på mig, men när jag förklarade mig så blev det rungande skrattsalvor bland dem. Detta har bara hänt mig en gång tidigare i livet och det var dagen efter Stockholm marathon 2007. Det verkar som att det är något som bara måste ut ur en. Gråta är väl inget man gör speciellt ofta, men det fyller säkert sin funktion. Glädjetårar är sköna tårar.

På flygplatsen i Taipei ville flygbolaget (Cebu Pacific Air) se en ”onward ticket” ut ur Filippinerna. Jag har hört talas om folk genom åren som råkat ut för detta, men för mig var det första gången. Nu kom min AirAsia biljett från Clark i Filippinerna till Kota Kinabalu som jag betalat ca 20 US$ för, väl till pass! Hade till och med mig en utskrift på den och avresedatumet på den från Filippinerna var den 21 oktober. Hade jag inte haft denna att visa upp så är det följande att välja på. Antingen så får man köpa en utbiljett på plats (oftast en dyr sådan) eller så kan man ju helt enkelt självfallet alltid backa ur och lägga ner aktuell resa. Oftast så vill man ju verkligen åka den dag man är inställd på att åka.

Ankomst Manila runt 16.00. 31 grader klockan 16.00 på flygplatsen. När jag kliver in i NAIA Terminal 3 så märks det ganska omgående att det är en annan värld man kommit till, till skillnad från Taiwan. Allt går så där charmigt segt som det bara gör på Filippinerna. Personal som jobbar på flygplatsen hejar och ler åt en när man passerar dem. Allt från städare till flygvärdinnor och en och en annan pilot. Det är svårt att inte ha starka känslor för detta land där allting bara ordnar sig. ”Låt oss ta dag för dag”-mentaliteten märks verkligen redan på NAIA. Är det kanske detta som gör att man alltid vill komma tillbaka till Filippinerna? Jag börjar misstänka att det är en stor del av det i alla fall. Många människor i detta land har verkligen inget enkelt liv. Naturkatastrofer, ingen eller liten inkomst och vaga framtidsutsikter. Men ändå så fruktansvärt skön mentalitet och attityd till livet!

Ankomst till Cebu city runt 20.30. Det var verkligen en rejäl buklandning på Cebu-Mactan airport den här gången. En del skrek rejält vid landningen. Själv så hatar jag landningar allra mest så jag försökte snabbt förbereda mig mentalt på att vi skulle kraschlanda. Jag vet inte riktigt om det var någon form av missbedömning av piloterna eller vad det var. Läskigt var det i alla fall.

Som vanligt på Mactan så går jag runt de dyra taxi som är allra närmast utgången. Det finns en nyare typ av taxi som verkar kosta nästan dubbelt på metern än vanliga taxi, dessa brukar jag undvika. En taxi från flygplatsen till Cebu uptown skall ligga på runt 200 peso, inte mer. Jag brukar ge lite dricks eftersom jag upplever det så pass billigt. I övrigt ger jag sällan mycket dricks i Asien överhuvudtaget. Jag får en märklig känsla att taxi chauffören och jag är någorlunda jämngammal, så en stund in i konversationen frågar jag hur gammal han är. 39 svarar han då. När jag sedan frågar månad och dag så visar det sig att jag är EN dag äldre än honom! Lustigt.

Framme vid hotellet går allting smidigt och alla känner som vanligt igen mig och undrar vart jag varit den senaste månaden och hur jag haft det. Det är verkligen skönt att vara tillbaka här och den senaste månaden har varit fantastisk.

Nu får vi se vad som händer framöver. Till att börja så ska det bli kul att träffa Lars från Övik som är på väg hit från Kina. Han bör vara här imorgon kväll!

Dessutom ska jag inte glömma att gratulera en av mina bästa kompisar hemma i Nyköping, Petter, som fyller 40 år imorgon!