Vistelsen hos Iban-folket i Bawang Assan Longhouse, Sarawak, Malaysia
(18/8-19/8-09) Två närmast osannolika dagar hos Iban-folket i Bawang Assan Longhouse village är till ända. Alltihop känns helt enkelt overkligt. Jag blev hämtad på tisdag morgon klockan 8.30 utanför mitt hotell av tv-teamet, precis som överenskommet. Jag visste först inte vad jag skulle tro om hela grejen, särskilt med tanke på att allting skulle vara gratis. Vistelser i Longhouse är tydligen inga billiga saker, om man skall stanna några dagar och dessutom ha helpension. För er som inte vet vad ett Longhouse är så kan man säga att det är det traditionella boendet på Borneo hos en del folkgrupper såsom till exempel Iban-folket.
Från vänster till höger: Tjej från Visitor Information Centre (fick aldrig hennes namn), Jessie från Visitor Information Centre (killen som bjöd mig till långhuset), Clarence (jobbar på reseföretag i Sibu och är en av familjemedlemmarna till familjen i långhuset), tv-producenten (inget namn på henne heller), Atiquah programledaren och Lee (polare till Clarence med eget nystartat reseföretag i Sibu).
Första dagen började med att jag fick göra scener med filmteamet som innebar att de skulle filma när jag anlände till långhuset (från och med nu så kör jag med svenska översättningen på Longhouse). Lite välkomstscener handlade det om. Det jag tyckte var lite besvärligt var att jag under merparten av tiden sällan fick några bra förberedelser på engelska inför nästa scen. Det verkade nästan som om filmteamets intention var att allting skulle vara spontant på något sätt. Det var inte så många omtagningar heller. Dessutom är detta med att agera skådespelare något helt nytt för mig.
Incheckad på rummet i långhuset. Jag fick dela rum med Lee som snarkade något alldeles oerhört! Man spenderade ingen annan tid än sovtid här då utrymmet var mycket litet som synes!
Under eftermiddagen dag ett så blev det fiske med Iban-folket. Fiske med kastspö och bottenmete med räkor längs floden. Ingen av oss fick någon fisk, och filmteamet såg något besvärade ut! Vi fiskade trots allt med tre spön så det var lite dåligt att inte få nånting alls. Under fiskets gång så fick vi höra att fyra stycken västerlänningar till var på väg ut till långhuset från Sibu. Andy, en av killarna som jobbar på Visitor Information Centre hade fått besök av två Italienska par som blev erbjudna samma sak som mig. Den enda skillnaden var att det var en annan person som jobbade på Visitor Information Centre när jag var på besök där dagen innan. Personen som bjöd ut mig till långhuset heter Jessie och är en riktig lustigkurre! Ytterligare fyra lyckligt lottade västerlänningar alltså!
När det var dags för middag hade Italienarna anlänt och vi käkade middag tillsammans och fick då chansen att lära känna varann på direkten. Det visade sig att de precis som mig var oerhört glada över denna chans. Förutom att alltihop var gratis så var det ett unikt tillfälle till att få dela livet med vanliga bybor i ett långhus. Tillsammans med tv-grejen så fick vi verkligen fullt upp allihopa under två och en halv dag.
Gemensam middag första dagen, tillsammans med Italienska paren, Lee och Irene. De träffades faktiskt på båten från Kuching till Sibu och bor relativt nära varandra i Florence-trakten i centrala Italien! Världen är liten ibland!
Dag två var verkligen späckad med aktiviteter. Alltifrån promenader med påhälsningar till de andra långhusen i byn, byns klinik och bibliotek till test av traditionella Iban-dräkter. På eftermiddagen var det stor välkomst mottagning av oss västerlänningar hos byborna i ett långhus bredvid vårt. Välsignelser och danser med märkliga ritualer följde där jag och den ena Italienaren Leonardo blev de utvalda för att ta emot välsignelserna. Kvällen avslutades med dans och rejäl fest, där jag och Leonardo blev rejält berusade, plus några bybor. Jag kräktes senare på natten. Det är oerhört svårt att bedöma styrkan på risvinet, den lokala berusningsdrycken. Styrkan varierar från 6-7 % upp till närmare 13-14 %. Man dricker alltid botten upp till höga skål-rop, som på Iban-språket lyder ”ohhhhhh-haaaa”. Oftast så kör man det tre gånger varav den sista består i en tävling i vem som kan hålla ut tonen i ”ohhhhhh-delen” längst!
Långhuset förlängs på längden när nya familjer bildas och på djupet när familjen blir större! Till höger i bild kan man urskilja dörrar till varje familjs bostad.
Ungarna var akrobatiska och slog volter och visade allehanda konster för oss när de badade i floden.
I väntan på att ungarna ska bada klart och att det skall nappa på vårt bottenmete med räka!
Ungarna leker på trädstam i floden.
Långhuset vi bodde i är mer än hundra år gammalt. Många långhus på Sarawak byggs i mer moderna material än detta som är helt i trä. Nackdelen med trä är brandrisken.
Kameramannen som alltid höll sig på sin kant dirigerad av producenten. Irene längst ner till höger i bild.
Irene, kvinnan med den fantastiska matlagningen förbereder lunch på traditionellt vis.
Barn gör sig alltid bäst på foto!
Serena, Atiquah, Nadia och en av de infödda poserar för kamerorna.
Gruppfoto på västerlänningarna! Från vänster till höger: Leonardo, Serena, Alessio, Nadia och jag.
Rytmsektionen under dansen.
Efter denna dans som utfördes en och en av dessa fyra personer på bilden, var det dags för oss andra att delta.
Sista bilden innan alkoholen tog över på allvar för mig och de andra vuxna!
Det som framförallt fascinerade oss västerlänningar var bybornas gästvänlighet och framförallt deras livsglädje. Maten som bjöds var oerhört god också, vilket vi alla reagerade på. Detta var det godaste vi alla ätit hittills i Malaysia. Iban-folket lever ett enkelt liv, men de är ändå med i det moderna samhället i form av att de har satellit tv och mobiltelefoner. I byns bibliotek finns även internet uppkoppling som är gratis för alla i byn att använda. Den stora grejen med en vistelse i långhus är själva stämningen som finns kring livet i långhus. Man får insyn i en livsstil vi västerlänningar inte känner till. En sak som gjorde det extra roligt var att byborna alltid var förvånansvärt villiga att ställa upp på fotografering, vilket inte alltid heller är särskilt självklart. Vi var inte de första västerlänningarna till detta långhus, så det är klart att de redan hade viss vana av västerlänningar.
Den uppmärksamme kan konstatera att jag även har kortkalsonger av boxermodell på mig! Efter ett tag kom jag på att jag skulle vika upp dem så att de inte skulle synas! Men nog kändes det ärligt talat lite fånigt att posera med denna klädsel. Men det var det värt.
Min hemadress i Sverige är lämnad till tv-teamet, så när jag en vacker dag kommer hem till Nyköping igen hoppas jag på att få börja med att titta på innehållet i den cd eller dvd som ligger innanför dörren i min lägenhet!