Kuching, Sarawak, Malaysia
(15/8-09) Det blir en lugn sista dag här i Kuching idag. Drar vidare imorgon.
Kvällsuppdatering: Har precis varit på samma restaurang och ätit middag igen. Den godaste spaghetti Carbonara jag ätit i hela mitt live nedsköljt med en Tiger och en Heineken stor stark. Jag har aldrig varit i Italien, men ett Italienskt par kunde intyga att kvalitén på Carbonaran var perfekt, autentiskt italienskt!
Jag är nu redo för nya äventyr och startskottet kommer att gå tidigt imorgon bitti. Nu börjar det handla om ”deep dark Borneo” där jag först kommer att åka båt från Kuching till Sibu. Sibu har inte mycket attraktioner enligt uppgift, vilket gör att jag kommer att försöka ta mig vidare till en ort som heter Kapit. Spendera natten i Kapit och eventuellt stanna en eller ett par nätter till där, beroende på sevärdheter. Målsättningen är att ta sig till Belaga där man kan utforska flera delfloder som har samhällen med longhouses. Det gäller att koppla på charmen nu och se till så att man blir accepterad för en inbjudan till ett longhouse. Att ta sig från Kapit till Belaga är olika svårt beroende på vattenståndet i floden Rajang. Eftersom det nu varit torka lång tid, så kan det bli så att jag måste hyra en mindre speed boat för att ta mig den biten. Enligt vad jag hört kan detta bli ganska dyrt, men det känns som att det kan vara värt det istället för att åka tillbaka ända till Sibu. Slutmålet i Sarawak för min del är Miri som ligger nära gränsen till Brunei. Sedan vidare till Malaysia igen i form av delstaten Sabah, där tanken är att jag skall bestiga Mount Kinabalu bland annat.
Uppdateringen av bloggen kan dröja några dagar nu, beroende på vad som händer. Troligen är inte internet så utbrett på mina kommande destinationer! Spänningen stiger, men samtidigt så hör man att det riktigt djupa Borneo ligger på den Indonesiska sidan, i delstaten Kalimantan som upptar två tredje delar av Borneos yta! Det ska enligt uppgift även vara billigare där, så vi får se om jag åker dit sedan.
För övrigt så kan jag konstatera att jag har slagit personligt rekord i unika träffar idag på min sida, 74 stycken just nu. Det kan bli ännu några fler eftersom det är bra många timmar kvar på dygnet i Europa när jag skriver detta! Kul!
(14/8-09) Dagen började med att jag missade bussen som gick klockan 08.00 för att hinna till utfodringen i parken klockan 09.00. Lite sur blev jag, men det gick över rätt så snabbt. Bara att vänta på nästa tur klockan 14.00.
Klockan 13.45 var jag på plats vid stället där minibussen går ifrån. Då börjar det spöregna något alldeles enormt medan jag sitter och pratar med chauffören. Då blir jag lite orolig över att det skall bli misslyckat igen med orangutangerna. Plötsligt tar chauffören upp telefonen och ringer till parken och snackar med personalen där. Vid avslutat samtal säger chauffören till mig: ”First of all, you were lucky to miss the bus this morning, cause there were no orangutans around during feeding time. Secondly, it doesn’t rain in the park. And the best part, Richie the dominant male is already around the feeding place among many other orangutans, totally around seven”. Jag blev alldeles stum av lycka och nickade bara tillbaka mot chauffören. Ytterligare tre stycken turister från Australien sken som solar. Detta var verkligen tredje gången gillt för mig!
Efter att ha gått ur bilen och ner till parkens entré så pekar parkchefen in mot några av parkens byggnader och säger: ”Monkeys over there, hurry up”. Jag skyndar långsamt bort och får samtidigt förklarat för mig att Richie är inne på utfodringsplatsen och att han är på ordentligt dåligt humör idag. De två i närheten av entrén är en mindre apa och en hona med unge. Det visar sig att de bilder jag tar vid entrén, är de bästa jag skall komma att ta under hela vistelsen. beroende på att ljuset inte var tillräckligt på utfodringsplatsen, där man är inne i apornas verkliga djungel miljö.
Klockan blir tre och det är dags för utfodring. Vid det laget hade jag redan fått se orangutanger! Men det som kommer utfodringen är ändå det som är den riktiga höjdpunkten, trots att man är längre ifrån aporna då. En del stunder är det svårt att hålla tillbaka gråten. Detta, tillsammans med valhajarna på Filippinerna, är det mest fantastiska jag varit med om då det gäller djurupplevelser. Dessa djur är helt fantastiska och utrotningshotade av oss människor.
De fyra bilderna ovan är tagna en bit innanför parkens entré. Man kunde komma ca 5 meter ifrån aporna som närmast. Aporna verkar tama, söta och snälla, men attacker förekommer om man kommer för nära. Övriga kommentarer till dessa fyra bilder är överflödiga!
Detta är själva utfodringsplatsen en bit inne i djungeln. Mycket svårt att fota i mulet väder. Blixt är ej tillåtet att använda. Apan längst uppe till vänster i bild är den dominanta hanen Richie, 38 år gammal.
Det känns som ”mission accomplished” för mig i Kuching nu. Jag får se om jag drar vidare imorgon eller stannar ytterligare någon dag. Staden är underbar så det lutar åt det senare!
Kvällsuppdatering: Efter hemkomst från Semenggoh Wildlife Centre så blev det en löprunda på 5 km. Har inte sprungit sedan den 4 augusti så det kändes lite extra jobbigt. Tid runt 22 minuter blankt. Bra tid. Längs promenaden vid floden.
I och med dagens ap-framgångar blev jag tvungen att fira med mat på fin restaurang här i Kuching och en stor stark. De har något som ser ut som en stor stark, det är i alla minst 4 dl. Ett riktigt romantiskt ställe, till och med för mig som är evigt singel, med utsikt över floden som delar Kuching i två delar. Kan vara kul att veta vad en sådan här middag går loss på i Malaysia. Maten kostade 11.50$ och ölen kostade 9.50$. Valutan kallas egentligen Malaysia Ringgit, men kallades ofta förr Malaysia dollar. Jag kör bara med $ som ni har märkt. 21$ (42 kr, 1$=ca 2 kr) alltså totalt, för en skaldjursmiddag och en stor stark. Rätt så billigt alltså! Dricker man vatten eller läsk så kommer man undan mycket billigare. Kvalitén på maten är hög här i Malaysia, men smakmässigt så tycker jag att det är ljusår ifrån Thailand. Maten smakar inte mycket alls, det kanske är något för er som inte gillar starkt kryddad mat!
Livet leker just nu här på Borneo. Klimatet är underbart och aldrig hotfullt på något sätt. Ikväll är det nästan så att jag småfryser lite på stan med shorts och t-shirt. En hyfsat jämn nederbörd under hela året och i och med att ekvatorn korsar ön så är det ingen risk för tyfoner.
(13/8-09) Idag har det varit en halvt misslyckad dag. Tog mig ut till Semenggoh Wildlife Centre vid 10-tiden. Parken är en rehabiliterings park för orangutanger och Sarawaks motsvarighet till Sabahs Sepilok Rehabilitation Centre. Enda skillnaden är att denna park är mindre känd. Man matar orangutangerna två gånger per dag, 09.00-10.00 och 15.00-16.00. Jag siktade in mig på eftermiddagspasset alltså. I hopp och tro att det skulle finna något annat att göra fram till klockan 15.00 så anlände jag dit ca 11.00. För att finna att det inte fanns så mycket att göra plus att det inte fanns något att äta! Man kan köpa vatten och läsk vid park entrén. Vattnet behövs ju verkligen här nära ekvatorn om man ska vara ute under klarblå himmel i fyra, fem timmar! Gick ett par kilometer längs motorvägen och hittade snacks och chips att köpa. Det klarar man sig länge på.
Efter lång väntan så blev klockan till slut 15.00 och gången ut till utfodringsplatsen på ca 300 meter öppnas av park personalen. Tillsammans med ett femtiotal personer, hälften lokala turister och hälften västerlänningar går vi för att se orangutangerna. Park personalen berättar att det var 13 stycken orangutanger på förmiddagsutfodringen vilket gör förväntningarna än större att få se orangutanger nu. Efter en timmes lockrop från personalen lämnade vi alla platsen för att ta oss tillbaka Kuching. Personalen bar ut de stora korgarna med frukt. Själv hade jag ingen transport tillbaka arrangerad men turligt nog fick jag lift med en Australiensisk tjej som hade privat chaufför. Hade inte varit kul att gå ca 30 km tillbaka till Kuching!
Min plan är att åka tillbaka imorgon för att se förmiddagsutfodringen. Men jag lider med de som inte har lika mycket tid som mig på sin resa! En del barn grät som väntat öppet och var helt otröstliga. Eftersom det är vilda djur det handlar om så är receptet tålamod och ordentligt med tid. Orangutanger är verkligen en av de stora anledningarna att jag har åkt till Borneo och jag kommer att göra allt för att se dem på alla platser jag passerar, där det finns möjlighet! Man kan tillägga att Semenggoh Wildlife Centre är ett rehabiliteringscenter för djur (inte bara orangutanger) som har blivit övergivna, eller som har konfiskerats från allmänheten. I fallet med orangutanger så är det ofta så att man dödar mamman och tar ungen för att sedan sälja. Man kan säga att det finns två typer av sätt att se orangutanger på: Det ena är att åka till ett sådant här rehabiliteringscenter. En del av dem har lite dåligt rykte så en del tycker inte att man skall åka till sådana. Det andra är att se orangutanger på trekking i national parker. Många turister tycker detta är alldeles för besvärligt, men de som tar tag i det och gör en riktig trekking blir rejält belönade. Man skall dock komma ihåg att det inte är alla som klarar att genomföra djungel trekking. Från att du börjar vandra tills du vandrat klart är dina kläder genomblöta av svett, oavsett hur bra form du är i. Jag funderar på att göra någon sådan här riktigt äventyrlig trek längre fram, om jag får möjlighet.
(12/8-09) Det har varit en fantastiskt avkopplande dag i Kuching idag. Yuki ville göra andra saker än mig så vi beslöt oss för att vara åtskilda idag. Hon ville ut till Sarawak Cultural Village vilket jag tyckte blev för jobbigt då jag känt mig lite dålig senaste dygnet. Kan bero på dålig luft också. Jag har gått omkring i Kuching idag hela dagen och det är otroligt vacker stad. Rent, snyggt, färgglatt och välordnat. Idag har vädret varit helklart och då är det hett på den här breddgraden! Underbart!
Förutom sightseeingen lyckades jag lösa mina VISA kort problem idag. Mycket glad för det. Efter att ha haft en dialog med Swedbank via internet banken som inte gav något alls i form av konstruktiv information från bankens sida så beslöt att jag kolla runt själv på stadens banker. Mycket riktigt var det som jag trodde att man kan ta ut pengar inne på banken (efter att ha blivit nekad på tre banker hittade jag en där det gick att göra på det sättet). Blev otroligt bra bemött av personalen och fick veta att det var exakt samma sak som att ta ut i en automat (atm). D.v.s. ingen kostnad från lokala banken. Jag har ju aldrig varit speciellt illa ute, men jag vill undvika att använda mitt Mastercard fler gånger. Villkoren på det är 1.5 % valutapåslag på kursen plus 3 % på uttaget beloppet. Detta på grund av att det är ett kreditkort. Mitt VISA kort räknas som ett debitkort och då är villkoren 1.5 % valutapåslag på kursen och 10 kr per uttag. Rätt stor skillnad om man skall plocka ut kanske 50-60 000 kr under en halvårsperiod! Bankerna skall inte ha mer pengar av mig än nödvändigt, så enkelt är det. Det som var nyckeln i min ”withdrawal” inne på banken idag var chipet som sitter på dagens kort! Chipet funkar ju fortfarande även om magnetremsan är trasig som ju krävs i en ATM. Jag passade på att plocka ut 3000 $ på en gång vilket motsvarar ca 6200 kr! Börsen är full nu vill jag lova. Bör räcka ett gäng veckor.
Sju bilder ovan från centrala Kuching. Riktigt fin stad. Kuching är ett gammalt ord på malay för katt.
Folk köper munskydd som aldrig förr här i Sarawak. Det har dött några människor här i A(H1N1) men det är inte därför merparten av folket köper munskydden. Orsaken är att folk är mer rädda för något annat, precis som undertecknad. Röken från alla bränder som rasar på Borneo just nu. De flesta bränder som vanligt i delstaten Kalimantan, som är den Indonesiska delen av Borneo. Till och med flyg till och från vissa städer som Miri i Sarawak försenas alternativt ställs in eftersom sikten ligger på under 100 meter! Detta är ett allvarligt hälsohot här. Kuching är väl den bästa platsen att befinna sig på just nu i Sarawak, och jag kanske blir här lite längre än jag tänkt från början på grund av detta. Brunei är också kraftigt påverkat av detta, hoppas jag kommer att kunna åka dit.
Mina nästkommande destinationer Sibu och Miri ser inte direkt roliga ut just nu. Värden över 100 räknas som direkt hälsofarligt.
(10/8-11/8-09) När jag landade på Kuching International airport i måndags mitt på dagen, så kändes det sådär magiskt som det bara gör när man kommit till ett ställe man aldrig varit förut. Borneo är en plats jag drömt om i många år att åka till, men det är inte alltid så lätt att uppfylla såna drömmar i verkligheten. Nu känns det som att man har chansen, och det är bara att ta den.
Efter att ha passerat immigrationen som är separat för både Sarawak och Sabah (de två delstater som bildar Malaysian Borneo, vilket i sin tur innebär 90 nya dagar!) så var det dags att hitta transport in till Kuching. Precis när jag är på väg att hoppa på en buss så kommer det fram en Asiatisk tjej och frågar om vi skall dela taxi. Jag tackar självklart ja direkt. Det visar sig att hon heter Yuki och är i 30-årsåldern och kommer från Chengdu (provinsen Sichuan) i sydvästra Kina. Det hela slutar i alla fall med att vi även letar boende tillsammans och kommer att dela rum i fyra nätter. Hon måste nämligen flyga till Kota Kinabalu på fredag morgon. Då kommer vi att skiljas åt då jag antingen stannar kvar här ytterligare några dagar eller åker vidare landvägen. Som vanligt när den här situationen uppstår är man lite extra på sin vakt, särskilt den första tiden man ska dela rum med någon ny bekantskap. Man sover i princip med plånboken under kudden! Efter att ha spenderat ett par dagar med henne nu så verkar hon vara en reko tjej. Vi har redan hunnit med rätt heta diskussioner också. Det är stora kulturella skillnader då det gäller en del saker, men oftast blir det mest bara kul av det i slutändan. Personligen har jag aldrig haft så pass nära kontakt med någon av kinesisk börd någon gång tidigare. Eftersom Yuki kan rätt så bra engelska så funkar det riktigt bra.
Efter att ha checkat in på ett hotell för 65 $, så hittade vi något som de kallar för ”food festival” i Kuching. Där kunde man testa många olika typer av lokal mat, vilket passade oss bra eftersom vi var rejält hungriga. Efter middagen var det dags att gå igenom tisdagen, och nu gällde det att medla så att vi båda ville göra liknande saker. Vi enades om Bako National Park, vilken har rykte om sig att vara bra. Det var i stort sett måndagen.
Tisdag morgon bar det iväg med lokal buss en timma ut mot kusten. Därifrån åker man båt 15-20 minuter ut till en halvö där man anländer till Bako National Park headquarter. Från att ha varit två personer blev vi nu sex. Båtarna tar ca 6 personer och kostnaden blir självklart betydligt humanare när man delar. Vi visste detta, så vi väntade in dessa ytterligare fyra personer. Ett franskt par och två tyska tjejer fick vi sällskap av. Parken består av ett antal ”trails” och det gäller att bestämma sig för någon som är lagom för en dagstripp. Med tanke på vad klockan var när vi anlände till parken skulle vi ha mellan fyra och fem timmar på oss. Det är självfallet mörkret som sätter stopp för mer tid i djungeln. Vi var alla snabbt överens om en ”trail” som kallas för Lintang trail och är 5.5 km. För er som aldrig vandrat i tuff djungelterräng, så är det svårt att beskriva hur tungt det är. 5.5 km låter ju inte så långt så det är lätt att bli lurad!
Jag insåg redan på båten att något var fel för min egen del. Jag hade tagit fel skor. Jag hade mina tunna gummisandaler som jag köpt i Thailand. Sulan är jätte tunn och viker sig för ingenting. De andra med vandringskängor tyckte detta var jättekul medan jag själv hade svårt att tycka att det var kul. Vanliga joggingskor är bra i sådana här sammanhang och långbyxor. Jag hade som sagt sandaler och kortbyxor. Väl ute på ”trailen” kände jag ångesten inför alla blodiglarna längs benen. Myggmedel hade jag dock och förutom det så tar man vätskan från cigaretter (tyska tjejerna hade med sig) som har legat i vatten och kletar detta på fötter och ben. Det är en gammal och beprövad metod som jag själv använt mig av förut vid djungel trekking. klarade mig från myggbett och iglar under hela trekkingen, mest beroende på torkan som varat en längre tid.
Varning för krokodiler i floden.
På väg ut till Bako National Park med båt.
Vi startade vandringen klockan 11.00 och hade bestämt tid med båt killen att hämta oss klockan 16.00. Vilket ju innebar att vi hade 5 timmar på oss att vandra 5.5 km. Jag kan säga att vi hann ganska precis, vi var tillbaka vid 15.30-tiden. Jag hade tre liter vatten med mig, vilket var ganska perfekt. Man svettas så att man är genomblöt precis hela tiden så vattnet behövs verkligen. Jättehög luftfuktighet och i princip vindstilla gör att det blir ordentligt varmt. Vi hade jätteflyt med vädret som var molnigt hela tiden utan regn. Vid helklart väder vågar jag inte tänka på hur varmt det skulle varit, särskilt längs de partier av ”trailen” som inte består av djungel. Djungeln skyddar mot solen.
Makak vid början av vår tur på 5.5 km i Bako National Park. Denna var väldigt stöddig av sig!
Häftig regnskog i Bako National Park.
Utsiktsplats ca halvvägs längs Lintang trail, Bako National Park.
Hur var dagen i parken då? Jag tyckte det var sådär om jag ska vara ärlig. Säkert mycket växter och plantor och djungel, men inte så mycket djurliv. Det fanns en del vackra platser med fin utsikt också. En del berodde på extrem torka som rått i området de senaste månaderna. Det är problem med vattenförsörjningen i Kuching just nu. Men vi fick vara med om en verklig höjdpunkt. Det hände bara någon halvtimme in på vandringen. En hel familj med Proboscis apor flög fram över oss i trädtopparna! Apor är väl inget speciellt kan man tycka och vi såg makaker vid starten. Men den röd-bruna Proboscis apan är endemisk här på Borneo! Endemisk innebär att den endast finns här i hela världen! Fransmannen i gruppen blev så till sig så han ramlade och slog upp ett sår i knäet när han skulle försöka fota aporna. Det var i princip omöjligt att fota dem, då de förutom att de är ganska skygga även tar sig fram snabbt genom trädtopparna. Vi fick se dem stanna till några sekunder och detta gjorde dagen för oss alla fulländad!