(5/8-09) Tillbaka på flashpacker-gatan igen för bara en dag den här gången. Imorgon bär det av till ett nytt land. På planet från Udon Thani satt jag bredvid en fransman i 45-50 års åldern som hade munskydd på sig från takeoff tills planet skulle landa. Vid landning tar han av sig munskyddet. Sedan satte han inte på sig det något mer sedan. När jag påpekade det dumma i det hela för honom verkade han inte fatta ett dugg. Ofattbart bra bransch att vara i just nu, virus-skyddar-branschen. De måste tälja guld.

Flashpacker-gatan är sig lik, kanske lite mer folk nu än för en månad sedan. Jag träffade en ung brittisk kille nyss här ute på gatan som skulle resa runt Sydostasien. Idag hade han varit här ganska precis två månader utan att komma iväg från Khao San road! Det är nog inte en helt ovanligt story, även om de flesta lyckas ta sig vidare till någon av flashpacker-öarna i södern. Men lite skit under fingrarna verkar inte flashpacker-generationen vara beredd att ta. Detta betyder i sin tur att många av dem går miste av det bästa dessa länder har att erbjuda, nämligen den genuina kulturen. Jag har själv varit 21 och ny på Khao San road, men på den tiden var ju även Khao San road genuint! Dessutom så behövde vi inte på den tiden ha någon som skyfflade oss runt från plats till plats med förbundna ögon. Att sätta sig på en buss med okänd destination är ju halva äventyret! Nog predikat nu, det var uppenbarligen bättre förr!

Nu återstår bara två saker att fixa. Eventuellt köpa en flygbiljett till ett land efter Malaysia, samt byta bort min Thailand Lonely Planet mot en bok som är innehåller länderna Malaysia, Singapore och Brunei. En sådan bok kommer jag att ha stor nytta av framöver. Min Thailand Lonely Planet är näst nyaste upplagan, så jag lär inte få många kronor för den. Jag kanske till och med får ge bort den.