Chișinău, Moldavien
(20/8-15) För ett par månader sedan hade jag aldrig hört talas om Transnistrien. När jag hade lärt mig vad det var så var min första tanke: Dit måste jag åka! Transnistrien är en utbrytarrepublik som ligger på gränsen mot Ukraina. Republiken ligger i den östra delen av Moldavien. Olaglig vapentillverkning och tillhåll för allehanda ljusskyggt folk är vad man kan läsa om republiken i västmedia. Hamnen i Odessa är inte långt borta och det sägs smugglas mängder av vapen den vägen.
När sovjetunionen upplöstes ville inte Transnistrien titta västerut mot Europa som Moldavien gjorde. Det slutade med en väpnad konflikt mellan moldaviska regeringsstyrkor och transnistriska styrkor. Transnistrien ville ha självständighet och inget annat accepterades. Republiken Transnistrien har inte erkänts av något annat erkänt land, utan bara av de delvis erkända staterna Abchazien, Nagorno-Karabach och Sydossetien. Transnistrien har eget postväsende, polis, tullmyndighet, militärt försvar, valuta, centralbank, konstitution, rättsväsende, skattelagstiftning, regering och parlament. Landets valuta, transnistrisk rubel, är konvertibel men växlas inte in i något annat land. Idag var det dagen då jag bestämt mig för att åka in i detta mystiska land för att få en liten inblick och känsla över vad det är. För en tid sedan hade jag planer på att stanna en eller två nätter i Tiraspol, som huvudstaden heter, men ändrade mig till att bara göra en dagstur från Chișinău istället. Republiken är alltså en region där tiden i stort sett stått stilla sedan sovjettiden!
Igår kväll satt jag länge för att försöka klura ut hur jag skulle ta mig in och ut i republiken. Det jag visste redan var att bussarna mellan Tiraspol och Chișinău går i stort sett var tjugonde minut hela dagarna mellan 06.00 och 18.00. Det förenklar själva resandet väldigt mycket. Jag gick upp 07.00 och lyckades komma med en buss vid 9-tiden. Det gick relativt enkelt att hitta bussarna till Tiraspol på den mycket kaotiska centrala busstationen. Det var för övrigt från centrala busstationen jag åkte till Orheiul Vechi igår.
Efter en timmes färd från Chișinău nådde vi fram till gränsen mot Transnistrien. Strax innan bussen stannar vid gränsposteringen ser jag en kamouflerad stridsvagn på vänster sida av vägen, en bit in i skogen. Eftersom jag var den ende turisten på bussen med 18 platser så var jag lite osäker på om jag bara skulle hänga på de andra och ställa mig i kön med passet redo. Jag valde att göra det. När det blev min tur så hamnar jag öga för öga med den suraste immigrationstjänsteman jag någonsin träffat på. Eftersom man bara får stanna 24 timmar i landet utan att registrera sig hos myndigheterna inne i landet så visste jag att jag på något sätt skulle behöva kommunicera min avsikt att bara stanna över dagen. Medan han studerade mitt pass noga snurrade tankarna i mitt huvud. Jag hade läst någonstans igår att man skall fylla i ett immigrationskort. Nu stod jag här utan att ens sett ett sådant. Plötsligt bryts tystnaden och han frågar mig på fullt begriplig engelska: ”Where are you going?” Tiraspol, svarade jag. Jag passade samtidigt på att säga: ”I am only going to stay in Transnistria during the day, it is a day trip.” Då nickade han som om han förstod vad jag precis sagt. Vid det här laget var alla andra klara med sina immigrationsprocedurer och jag såg bussen stå och vänta i ögonvrån. Nu sträcker mannen fram en lapp åt mig som jag tar emot och studerar. Jag hade fått tillstånd att vara i republiken i tio timmar! Det var en indikation på att han hade förstått att jag bara skulle stanna över dagen. Bra! Dags att hoppa in i bussen!
Resan inne i landet fram till Tiraspol via Bender tog runt en halvtimme och var ren och skär njutning. Sådana här gånger får man en kick som är svår att förklara. En känsla av något okänt och farligt. Jag var inne i Transnistrien! Det jag hoppades på när jag klev av bussen på busstationen i Tiraspol var att jag skulle klara mig hyfsat utan karta. Jag hade förberett mig genom att ladda ner Tiraspol i google maps, så jag kunde köra den offline. Eftersom jag inte visste var busstationen låg i förhållande till centrala Tiraspol var jag tvungen att chansa lite på riktningen. Innan jag gick växlade jag till mig 200 transnistriska rubel. Jag använde mig av MLD vid växlingen mend hade lika gärna kunnat ta några av mina dollar- eller eurosedlar. Efter att ha gått en bit insåg jag att jag var körd här vad gällde gatunamnen i jämförelse med kartan, då gatunamnen var på ryska (en variant på det kyrilliska alfabetet). Jag lyckades ändå ganska snabbt inse att jag närmade mig Strada 25 Octombrie, som är gatan där de flesta sevärdheter ligger. Jag gick i rätt riktning. När jag plötsligt fick se siffran 25 på en gatuskylt så visste jag med säkerhet att jag hade gått rätt. Bara att välja höger eller vänster. Valde att ta höger vilket innebar västerut, då gatan går i väst-östlig riktning. Efter en liten bit längs Strada 25 Octombrie stannade jag och passade på att äta lunch. Efter att ha ätit så gick jag längst bort till den västra änden av gatan medan jag iakttog folket och trafiken. Det kändes lite märkligt, med relativt lite trafik. Folk tittade väldigt nyfiket på mig, vilket jag märkte tydligt. I övrigt kändes det nästan som vilken stad som helst. Längst bort i västra änden av gatan är det en War Memorial med en sovjetisk stridsvagn och en minnesplats med en evig låga som brinner till minne av de som dog den tredje mars 1992 under krigets första utbrott. Efter att ha kollat in War Memorial gick jag bort till den östra delen av gatan där den välkända arga Lenin-statyn står framför House of Soviets-byggnaden. Precis när jag står och fotograferar Lenin så kommer det en kille från Polen som är ute och reser som mig. Vi hjälpte varann med varsitt foto framför Lenin! Polacken hade kommit till Transnistrien bara för en timme för att växla till sig alla valörer av landets valuta! Valutan är ju minst sagt lite svår att få tag i utanför Transnistrien och han var samlare. Hade det inte varit för honom hade jag aldrig upptäckt att landet har mynt tillverkade av plast!
Strada 25 Octombrie innehöll de flesta av de sevärdheter jag var intresserade av i Tiraspol, men självklart så är det ju även en väldigt speciell känsla att strosa omkring i en sådan här stad. Jag gick omkring på en hel del andra gator också, och bara njöt av allt det udda!
Jag visste att den sista bussen tillbaka till Chișinău skulle gå vid 18-tiden. Det var ingenting jag ville chansa på så jag tog en buss tillbaka strax efter klockan 16. På väg tillbaka till busstationen stannade jag till vid den Kvint Shop som endast ligger runt 50 meter från Kvint Factory. Kvint-fabriken är Transnistriens stora stolthet. Fin konjak tillverkas här. Det var ren tur att jag inte bara gick förbi! Jag råkade se i min bok att fabriken låg på väg tillbaka till busstationen. Jag gick in i affären och köpte mig en flaska konjak. Det blev en bra avslutning på äventyret i Transnistrien!
En dag jag kommer att komma ihåg resten av mitt liv. Bilder ovan från en mycket udda upplevelse i utbrytarrepubliken Transnistrien.
När jag kom tillbaka till rummet var det dags att försöka ta tag i bussbiljetten för imorgon. Bussarna till staden jag skall åka till imorgon går ifrån Southern Bus Station här i Chișinău. När jag äntligen hittat busstationen på kartan så inser jag att det är 7-8 km från mitt boende. Jag valde då att lägga tid på att lära mig lite mer om stadens trådbuss-nät! Det visade sig vara en bra idé. Via trådbuss 10 och sedan byte till trådbuss 9 så lyckades jag ta mig ända fram till busstationen för att kunna köpa en biljett. Det kostar 2 MLD för en biljett med trådbuss! Lyckades efter stora språkförbistringar köpa en biljett till imorgon. Bussen går 10.10. Det jag dessutom har vunnit på det här är att jag vet precis hur jag ska ta mig dit imorgon bitti. Det var väl värt att lära sig det idag. Trådbuss 10 går precis utanför dörren där jag bor så det kan inte bli bättre!
Hela dagen har verkligen varit fullspäckad. Klockan är nästan midnatt när jag skriver detta och nu har jag precis jobbat fram en bokning på två nätter på min kommande destination! Som vanligt var det lite vemodigt den sista promenaden hem från middagen ikväll. Jag åt middag på Carmelo som är en fantastisk restaurang. Dags att packa ihop och sova nu så att jag kommer iväg imorgon bitti på nya äventyr!
(19/8-15) Idag spenderade jag hela dagen i Orheiul Vechi som ligger ungefär 60 kilometer nordost om Chișinău. Bussresan tog en och en halv timme enkel och kostade 25 MLD. Orheiul Vechi är en naturskön plats som är berömt för sitt grottkloster. Området rankas som en av Moldaviens allra största sevärdheter. Efter att ha vandrat ett par timmar gick jag in i byn Butuceni och åt lunch där. Butuceni är en liten mysig och intressant by. jag kände mig nöjd när jag satt på bussen hem. Jag hade tur med att lyckas tajma in bussarna bra. Det går inte jättemånga bussar till och från Orheiul Vechi varje dag så tajmingen blir väldigt viktig.
Ovan bilder från dagsturen till Orheiul Vechi. Det var riktigt skönt ute på landet med fräsch luft och fin natur. Kul att få se denna sida av Moldavien också!
(18/8-15) Det blev en mycket lugn första dag här i Chișinău. Jag har gått några timmar i staden och kollat in de viktigaste sevärdheterna. Chișinău är inte en stad som är känd för att vara fylld av sevärdheter. Det har på sätt och vis också sin charm, då det blir att man mera oplanerat strosar omkring och tar en kaffe här och där och tittar på människor som passerar. Vädret idag har varit relativt svalt för årstiden. Temperaturen har legat på 15-18 grader och det har regnat från och till. Inga störtskurar har det varit men det har regnat i stort sett hela dagen. Centrala Chișinău går ganska snabbt att lära sig. Det är ganska backigt vilket ger bra motion när man är ute och går. Jag har även gått runt i lite områden utanför centrum med riktiga sovjetbostäder. Det gråa vädret gjorde att det såg ännu mera kommunistgrått ut!
Jag passade även på att tvätta kläder idag. Jag har ju faktiskt en alldeles ny tvättmaskin i lägenheten. Att hitta en affär där jag kunde köpa tvättmedel var lite klurigt, men det gick med lite tjurighet. Jag har även planerat mina aktiviteter för imorgon och dagen därpå. Jag bokade lägenheten tre nätter. Jag får se om det räcker, men som det känns nu så blir det nog perfekt.
Chișinău känns enkelt och småskaligt. Tempot är lugnt här trots att det är landets huvudstad jag befinner mig i.
(17/8-15) En händelserik dag är till ända. Dagen började med att jag gick upp vid 8-tiden i morse i Odessa för att göra mig redo för resan till Moldaviens huvudstad Chișinău. Bussens avgångstid från Odessa var 10.20 och ankomsttid 16.10. Jag tackade mig själv stort för att jag hade bokat denna biljett redan i Sverige på internet. Bara att kunna boka biljetten på nätet var väldigt trevligt. Det finns flera busstationer i Odessa men det var inget problem för mig att lista ut vilken jag skulle till då adressen var utskriven på biljetten. Efter att ha kollat stadskartan igår kväll insåg jag att jag inte skulle ta mig dit till fots, det skulle bli för jobbigt i värmen. Hade det varit 10-15 år sedan hade jag med största säkerhet gått. Då även taxi är så oerhört billigt här så bestämde jag mig för att fråga damen i receptionen om hon kunde beställa en taxi och även höra om priset. Till min stora lycka så kunde den här damen lite engelska till skillnad från de personer som jobbat tidigare. Dessutom var hon mycket trevlig. 60 Hryvnia skulle taxin kosta. Jag bad henne boka en taxi till klockan 09.30.
Taxin var precis i tid. Det tog ungefär en halvtimme till busstationen i rätt så hård trafik. Jag hade velat mycket fram och tillbaka om jag skulle växla mina kvarvarande 2000 Hryvnia till USD eller spara dom till Moldavien och hoppas på växling där till bra kurs. Det slutade med att jag ej växlade dom till USD i Odessa. Jag tänkte att Moldavien är ett grannland och att dom borde växla in Hryvnia. Dessutom lär ju Hryvnia till USD till Moldaviska Lei (MLD) bli en sämre affär då man förlorar pengar varje gång man växlar. Busstationen var enkel och välorganiserad. Samtidigt blir det enkla svårt om man inte kan läsa skyltar eller fråga folk om råd på grund av språkförbistringar. Efter en stunds irrande inne på busstationen hittade jag en lucka för information. Det visade sig att det A4 som jag hade skrivit ut som bussbiljett skulle bytas mot en annan biljett. Efter det var gjort fick jag reda på vilken plattform min buss skulle gå ifrån, och plattformen var enkel att hitta. När jag kom fram till plattformen var klockan 10.10 och jag tyckte det var lite konstigt att det inte stod någon buss där. Plötsligt kom det fram en man som frågade: ”Kish-i-now”? ”Da” svarade jag. Han pekade mot en minibuss av märket Mercedes. Vilken lyx tänkte jag, medan vi lastade in min stora ryggsäck i boxen som satt monterad bak på bussen. När han lastat på väskan visade det sig att han ville ha pengar. Jag skakade på huvudet. Då förklarade han på mycket dålig engelska att jag inte hade betalt för bagaget. 40 Hryvnia visade det sig att han ville ha, vilket gjorde att jag inte orkade bråka utan betalade direkt.
Bussen avgick runt 10.30, det vill säga tio minuter efter utsatt tid. Helt godkänt. Första nittio minuterna i bussen gick till att ta sig till den moldaviska gränsen. Jag hade medvetet bokat en buss som skulle undvika att köra in i Transnistrien, en utbrytarrepublik som ej godkänts av vare sig Moldavien eller övriga världen. Nackdelen med att undvika Transnistrien är att det blir en omväg till Chișinău. Fördelen är att resan blir mer förutsägbar och att man får en inresestämpel till Moldavien och slipper anmäla sin ankomst till landet i Chișinău.
Framme vid gränsområdet kör vi förbi ett flertal vägspärrar med tungt beväpnade soldater och schäferhundar. Efter ett tag började jag tvivla på att vi skulle passera någon riktig gräns! Skulle vi ens få stämplar i passet? Självklart skulle vi det men allt verkade riktigt mystiskt. Plötsligt ser jag hur någon som liknar en gräns kommer allt närmare. Bussen stannar vid bommen som går över vägen och en kvinna i militärkläder öppnar dörren på sidan av minibussen. Eftersom jag sitter närmast dörren frågar hon först mig efter mitt pass. När hon fått mitt pass ber hon mig kliva ur bussen så att hon kan gå in och samla in alla de andras pass ett och ett samtidigt som hon jämför passfotona med ansiktena. När hon kommer ut ur bussen hoppar jag in igen. Efter drygt femton minuter kommer hon med högen av pass i handen och ger dom till mig. Jag letar reda på mitt pass och skickar högen vidare i bussen. När jag kontrollerar mitt pass ser jag att jag fått en ukrainsk utresestämpel. Bussen åker sedan vidare ett par kilometer till innan ytterligare en gräns uppenbarar sig. Här ser allt finare och modernare ut. Vi är nu vid den moldaviska gränsen. Samma procedur utspelar sig igen och efter drygt tjugo minuters stopp är vi på vidare färd igen. Jag kollar igenom mitt pass och ser att jag fått en moldavisk inresestämpel. På sina håll var det riktigt stora hål i vägen så bussen fick köra i krypfart. Men på det stora hela så var vägarna hyfsade hela resan.
Några bilder ovan från dagens resa mellan Odessa i Ukraina och Chișinău i Moldavien.
Bussen rullade in på vad jag tror är den norra busstationen i Chișinău. Jag insåg att jag skulle komma att bli tvungen att ta en taxi in till centrala Chișinău. Började prata med en turkisk man som var med på samma buss som också skulle ta taxi in till centrum. Han skulle enligt den taxichaufför vi tagit kontakt med inte riktigt lika långt som mig. Enligt taxichauffören skulle jag betala 70 MLD och turken 50 MLD. När jag försöker förklara för taxichauffören att jag inte har några moldaviska pengar så bara viftar han åt mig att sätta mig i taxin. När vi kommer till turkens destination så betalar han 50 MLD och hoppar ur. När vi är framme vid adressen där min lägenhet skall ligga försöker jag med en sedel på 100 Hryvnia. Det går han med på direkt vilket ger honom lite dricks också. Jag hade inte riktig koll på skillnaden mellan Hryvnia och MLD, men jag visste att 1 Hryvnia låg på ungefär 0.80 MLD. Han fick bra för denna taxiresa totalt sett så han såg nöjd ut. För mig handlade det om 30-40 svenska kronor. Efter att taxin hade åkt kontrollerade jag husnumret ytterligare en gång, och det stod 56 och jag befann mig på Eminesco-gatan. Det fanns en stor port som såg ut som en entré in till en bilparkering. Jag lyckades inte öppna porten som var låst. Efter att ha gått runt den långa byggnaden så kunde jag konstatera att det inte fanns någon annan ingång till nummer 56. När jag kom tillbaka till porten igen så kom det precis ut en man genom den och jag slank in. På baksidan av huset fanns det tre trappuppgångar. Jag ställde ifrån mig min stora ryggsäck och började gå igenom port för port våning för våning. Ingen skylt stämde in på namnet som jag hade på min booking.com lapp utskriven i Sverige. Det verkade vara ett vanligt privat lägenhetshus! Jag bestämde mig för att ge upp.
Vad skulle jag göra nu? Vad var plan B? Igår kväll läste jag i min Lonely Planet-bok att Chișinău inte har några bra hotell i medelklass. Skall man ha något hyfsat vettigt så kostar det 100 Euro och uppåt per natt. Det ligger lite för högt för min budget. Nu var jag ordentligt hungrig och klockan var strax efter 17. Hade inte ätit något ännu förutom en lätt frukost i Odessa. Bara druckit vatten. Jag kom nu på att slå två flugor i en smäll. Hitta en hyfsad restaurang med wifi så att jag kunde gå in på booking.com och kolla en ny lägenhet samt att avboka den som jag inte kunde hitta. Med hjälp av kartan över Chișinău i boken lyckades jag hitta till Cactus Café där jag beställde in en pasta och en öl samt bad om lösenordet till deras wifi. Redan innan maten kom in hade jag bokat en ny lägenhet som hade fått rätt så bra recensioner. Till mitt stora förtret såg jag att full betalning på runt 800 svenska kronor skulle betalas vid avbokning på mitt gamla boende. Då boendet ej var bokat med kreditkort så tänkte jag att jag skulle skita i att betala något överhuvudtaget, bara avboka den. Efter att ha avbokat boendet så gick jag in på min bank och stängde åtkomst till mitt kort från Moldavien! Lite fult, men vid här laget var jag ordentligt irriterad på att jag inte hittade någon lägenhet på rätt adress. Jag kände mig nöjd över mig själv då jag inte hetsat upp mig utan lugnt och stilla bara fixat ett nytt boende. När maten var uppäten var det dags att börja navigera efter den relativt svårlästa kartan i Lonely Planet-boken. Jag kör med Lonely Planet Eastern Europe, och den är tjock som en bibel och väldigt otymplig. Efter att ha gått närmare en halvtimme började jag närma mig rätt adress. Plötsligt bara glömmer jag vilket nummer det var. Gatan hade jag hittat men nu var numret bara borta i mitt huvud! Jag såg ingen annan utväg än att ta en kaffe på ett litet fik som jag hoppades skulle ha wifi. Det hade dom. Nu fick jag upp min bokning igen och såg numret. Drack ut kaffet och gick vidare längs gatan. När jag kom fram till rätt nummer kändes det lite som när jag var vid adressen för förra boendet. Fanns ingen skylt här heller. Stället skulle heta Aparthotel. Nu började jag känna mig ordentligt trött och uppgiven. Var adresserna i booking.com påhittade? Många tankar for genom mitt huvud när det plötsligt kommer ut en tjej från något som faktiskt liknade en liten reception! You looking for apartment? En lättnad for igenom mig. Äntligen skulle jag få checka in och få lite efterlängtad vila. Jag förklarade för tjejen att jag boka för bara någon timme sedan. Innan jag kunde checka in så ville hon ha betalning för de tre nätter jag hade bokat. Jag förklarade att jag inte hade några moldaviska kontanter och inte heller ville betala med kort. Det uppstod något av ett dödläge. Eftersom hon kunde lite engelska frågade jag henne om det fanns någon bankomat i närheten så jag kunde ta ut. Det fanns en på andra sidan gatan. Jag lämnade stora ryggsäcken i receptionen och gick över gatan för att ta ut pengar. När jag instruerat bankomaten hur mycket pengar jag ville ha så verkade det som att den hängde sig några sekunder. Plötsligt står det på skärmen: ”Your bank does not allow this transaction”. Skit, tänkte jag. jag knallade tillbaka till tjejen i receptionen och berättade som det var. Att kortet inte fungerade. Hon hade vid det här laget intagit en ödmjukare inställning till betalning vid incheckning. ”You pay later, but today”. När vi gick upp för trapporna till lägenheten skrattade jag tyst för mig själv. Jag kom på vad som var fel med kortet. Jag hade ju själv spärrat kortet för ett par timmar sedan! När hon slår upp dörren bara gapade jag över hur lägenheten såg ut. Splitternytt, skinande rent och fint och jättelyxigt. Jag var tvungen att fråga om det verkligen var rätt lägenhet. Hade jag räknat fel vid konverteringen av valutan till svenska kronor? 250 kronor per natt med frukost fick jag det till hur jag än räknade. Detta var ju helt fantastiskt. Jag slängde in packningen och plockade fram laptopen och gick in på banken och öppnade spärren på kortet. Sedan gick jag ner och tog ut pengarna och det fungerade som väntat. Nu var jag helt slut. Bara att gå ut och äta en gång till och sedan gå till sängs! Ser oerhört mycket fram emot morgondagen. Ett nytt land att börja utforska!
Bilder ovan från mitt boende i Chișinău. Sämre har man ju bott!
De moldaviska sedlarna gillar jag skarpt. Små och trevliga att hantera.