Tirana, Albanien
(15/10-15) I morse tog jag ett bra beslut. Jag var först tvungen att avvakta vädret innan jag vågade dra iväg till Mount Dajti som ligger öster om Tirana. Det skulle visa sig bli en mycket trevlig dag.
Eftersom Balkans längsta linbana går från östra delen av Tirana upp till 1230 meters höjd så är det relativt enkelt att ta sig upp till toppen av Mount Dajti. Jag tog först en buss till Porcelani för 30 lekë (2 kronor). Från Porcelani är det en promenad uppför på 1.5 kilometer till linbanestationen. Linbanan är fyra kilometer lång och rätt så brant sista biten. Linbanan är normalt sett ett väldigt populärt utflyktsmål men idag var det nästan folktomt vilket innebar att jag fick en liftkorg helt för mig själv. Dessutom var linbanan mycket prisvärd, 800 lekë (54 kronor) för en returbiljett. Linbanan tog ungefär 15 minuter. När jag kom upp till ändstationen satte jag av direkt upp mot toppen av berget efter att ha studerat och fotograferat av kartan över berget. Efter bara 10-15 minuters promenad brant uppför slutade markeringen av leden samtidigt som den delade upp sig ett flertal mindre stigar! Jag chansade på en som gick åt vänster och hoppas på att den skulle ta mig vidare mot toppen. Efter några minuters promenad stötte jag på ett par som också var på väg i riktning uppåt. Efter att ha frågat om dom visste vägen till toppen så fick jag genast motfrågan: ”Är du svensk?”. Paret var från Köpenhamn, killen var 30 år och tjejen 22 år. Som tur var så hade killen någon form av koppling till Dalsland vilket gjorde att han pratade nästan perfekt svenska. Det var tur det, för med danskar är det ju så att man helt enkelt inte förstår dom. Det räckte med att tjejen sa något så fick killen översätta! Vi försökte tillsammans hitta till toppen men lyckades inte. Vi kom ganska nära ändå så vi ansåg oss nöjda. Efter toppförsöket gick vi ner till linbanan och åt en fantastisk lunch på restaurangen vid stationen. Återigen väldigt prisvärt. 50 kronor med en stor stark till maten. På sådana här ställen så brukar det nästan alltid vara höga priser och rätt ofta medioker kvalité sett till priset. Efter en tur på närmare fem timmar så var jag nere i staden igen efter att ha åkt taxi sista biten till centrum med danskarna. Vi kanske träffas igen ikväll och äter middag. Det var riktigt trevligt med sällskap och jag kunde dessutom få lite information om Makedonien då dom kom därifrån till Albanien. Dom skulle bara vara ute och resa i en vecka och åker hem från Skopje i Makedonien på söndag. Vi hade jättetur med vädret då det var bra ända tills vi satt i taxin tillbaka till Tirana. Uppe på berget hade vi nästan helklart väder hela tiden! Naturen är fantastisk och man kunde verkligen känna lugnet uppe på berget! Jag är verkligen nöjd med dagen.
Bilder ovan från en trevlig dag spenderad på Mount Dajti utanför Tirana.
Då det gäller Tirana så kommer känslan jag hade för Moldaviens huvudstad Chișinău tillbaka. Det är två städer som kämpar mot sitt förflutna. Dom har båda stora problem med korruption, organiserad brottslighet samt hög arbetslöshet. Folk är otroligt trevliga mot utlänningar och man känner sig väldigt välkommen och uppskattad var man än visar sig. Sitter man på ett kafé tror jag säkert det är bra reklam för ägaren av kaféet. Tirana trivs jag väldigt bra i, något jag inte förväntade mig när jag anlände hit för ett par dygn sedan. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför jag trivs så bra, det bara är så. Klimatet är trevligare i Tirana vilket skulle fälla avgörandet om jag får välja någon av städerna som favorit.
Idag avslutar jag med några kända personer som har albansk bakgrund. Anjezë Gonxhe Bojaxhiu (mest känd som Moder Teresa). Bröderna James och John Belushi.
(14/10-15) Tirana är en mycket udda och intressant stad. Det är så jag känner efter den första heldagen i Albaniens huvudstad. Som vanligt när man befinner sig ett land som nyligen levt i ett hemskt förtryck så är det som att man känner historien i byggnaderna. Trots att Tirana har undergått en enorm förvandling sedan 1991 då kommunismen föll så finns det mycket kvar som påminner om kommunistperioden. Det har tillkommit mycket nya byggnader och mycket av den gråa kommunistarkitekturen har fått nytt liv efter att ha målats i trevligare färger. År 2000 fick stadens dåvarande borgmästare den trevliga idén att distribuera gratis färg till stadens husägare för att de skulle måla om sina hus, och därmed byta det gråa och tråkiga till något positivt!
Idag har jag fått ett bra smakprov på Tirana. Jag gick igenom alla sevärdheter i centrala delen av staden innan jag gick bort till stadens jättepark (Parku i Madh Kodrat e Liqenit). I den södra delen av parken ligger en konstgjord sjö. Med lunch inkluderat tog sightseeingen närmare sju timmar. Om man går så många timmar så hjälper det mycket att temperaturen ligger kring 22-23 grader i skuggan.
Bilder ovan från en dag med omfattande sightseeing i Tirana. Staden liknar ingenting annat jag har sett i Europa tidigare, vilket är intressant nog bara det. Vid sidan av Nordkorea så var Albanien länge en av världens hårdaste diktaturer.
(13/10-15) Trots att det var resdag idag så blev det en rolig dag. Har man bra sällskap att prata med under resan så går allt så mycket enklare. Vädret var fantastiskt idag vilket gjorde att landskapet kunde avnjutas från sin allra vackraste sida.
Igår kämpade jag med att hitta information angående hur man tar sig från Kotor till Tirana med buss utan resultat. Det verkade som att man var tvungen att byta buss minst ett par gånger, något som jag ställde mig tveksam till. Precis när jag var på väg att ge upp snubblade jag av en slump över en webbsida som Hostel Old Town Kotor har. Där annonseras transport mellan Kotor och Tirana för 30 Euro per person. Det lät både billigt och fantastiskt bra med taxi dörr till dörr för det priset. Man lovade en restid på ungefär fem timmar, lite beroende på hur länge gränspassagen till Albanien tar. Dessutom skriver man på webbsidan att det är problematiskt att ta sig med kollektivtrafik mellan Kotor och Tirana, så mina efterforskningar verifierades. Jag gick genast bort till Hostel Old Town Kotor och frågade om biljett till denna resa. Det var inga problem, det var bara att köpa biljett. Tre andra personer hade satt upp sig på listan redan för avfärd idag, så vi var nu totalt fyra personer.
08.30 var jag på plats utanför Hostel Old Town Kotor och där träffade jag de tre andra personerna som skulle bli mina resekamrater. Det var tre tjejer i tjugoårsåldern från Australien. Chauffören var en kille från en by inne i centrala Montenegro som pratade hyfsad engelska. Han var riktigt trevlig. Jag hade föreställt mig att vi skulle åka i någon typ av minibuss men det visade sig vara en Audi kombi! Jag tog plats i framsätet och så drog vi iväg. 30 Euro för taxi i 20 mil kändes nu plötsligt jättebilligt.
Resan från Kotor till den albanska gränsen var som väntat extremt vacker. Dessa gröna vackra berg med fina havsvikar får man aldrig nog av. Den albanska gränsen var en märklig upplevelse. Lite annorlunda än andra gränsövergångar jag har gjort denna resa. Det var bara några få fordon framför oss när vi kom fram till gränsen. Som vanligt kom en person och samlade in samtliga personers pass. Det är precis som det brukar vara. Plötsligt hör jag en hund skälla och när jag tittar i sidospegeln så ser jag en gränspolis med en hund som har nosen inne i bakre hjulhuset på vår bil. Jag hajade till då det verkade lite konstigt att hunden skällde när den nosade på vår bil. Lite som att den markerade för knark! Tjejerna i baksätet reagerade på samma sätt som mig, men vår chaufför skrattade bara åt saken. Han menade på att hunden skällde av någon annan anledning när jag tog upp saken. Efter en stund fick vi tillbaka våra pass och vi började rulla. Medan jag tittar igenom mitt pass säger chauffören: ”Welcome to Albania”. Det tyckte jag lät konstigt då det alltid brukar vara två stopp vid gränserna. När jag frågar honom säger han att det bara är en checkpoint vid denna gräns. Jag har nu tittat igenom alla sidor i passet och inte hittat några nya stämplar. Jag fick en inresestämpel i Montenegro för några dagar sedan men alltså ingen utresestämpel. När jag frågar chauffören om detta så säger han bara. ”Don’t worry. This is Albania”. Tjejerna hade inte heller fått några stämplar i sina pass så jag antar att allt är ok.
Klockan 13.30 var vi framme i Tirana och det visade sig att det hostel tjejerna hade bokat låg på samma gata i Tirana som det hotell jag bokat! Det underlättade chaufförens jobb då han slapp åka till två olika platser i Tirana. Trafiken i Tirana verkar vara rätt kaotisk. Jag blev mycket nöjd med dagens resa. Det känns som att jag var värd att få en bekväm resa idag.
Nu är jag i ett nytt land igen och jag tycker redan nu att Albanien verkar vara ett väldigt intressant land. Jag har gått och tittat i Tirana under eftermiddagen och kvällen och staden känns verkligen lovande. Staden verkar härligt kaotisk och den verkar ha en intressant historia. Något som jag redan har märkt är att dom har billigt och extremt gott kaffe här i staden. en kaffekopp kostar ungefär fyra kronor. Jag bor på ett hotell i centrala Tirana som heter Dream Hotel, som jag fått ett kanonpris på. Tre nätter med frukost kostar 11 200 albanska lek (ALL), vilket motsvarar ungefär 750 svenska kronor.
När man kommer till ett nytt land så är det alltid lite pirrigt innan man fått ut pengar första gången på kortet. Det gick bra den här gången också. Jag tog ut 20 000 ALL och betalade rummet direkt vilket alltid är trevligt. Hotellägaren ville ha kontantbetalning vilket också fanns i bokningsinformationen. Hade jag varit lite smart så hade jag tagit ut 80 Euro extra i Montenegro och betalat i Euro. Samtidigt så behöver jag ju ta ut pengar här i vilket fall som helst så det kvittar.
Ikväll blir det att smida planer för vistelsen här i Albanien. Jag börjar få lite ont om tid så jag vet inte om jag skall åka ut till kusten eller inte. Det hade varit trevligt då Albaniens kust skall vara relativt orörd fortfarande. Berat känns som en plats jag måste besöka i Albanien. En sak som kom upp i bilen under resan hit var kollektivtrafiken i Albanien. Tjejerna hade läst samma sak som mig, att det är rätt besvärligt att ta sig runt i Albanien kollektivt. Det finns inte ens busstationer i städerna! Jag hoppas att det inte kommer att ställa till alltför mycket problem. Samtidigt är det roligt med lite utmaningar.
Albanien är ett land med en mycket brokig historia. Man försöker fortfarande ställa om ekonomin efter kommunistperioden under Enver Hoxhas styre. Landet hade under den sista tiden innan kommunismen föll 1992 dåliga relationer med de flesta länder och var på grund av det i stort sett isolerat från omvärlden. Enver Hoxha dog 1985. Han var helt och hållet inspirerad av Stalin med personkult och resten av det vanliga paketet med enpartistat och förtryck av oppositionella.
Det sista elände som drabbat landet är något som jag personligen minns när det rullade på nyheterna i Sverige. 1997 utarmades en stor del av befolkningen som investerat i någon form av fonder som visade sig vara ett rent pyramidspel. Det blev uppror och landet hamnade på randen av inbördeskrig. Än idag krymper befolkningen. Man uppskattar att tio procent av BNP är pengar som skickas hem av albaner som bor i andra länder, framförallt Grekland och Italien. Det var väldigt kort om Albaniens historia.
Några bilder från resan mellan Kotor och Tirana på förmiddagen idag.