Gorak Shep, Nepal
(21/9-17) Vi kom iväg mot Gorak Shep vid 07-tiden. Planen för idag var att först gå till Gorak Shep och där checka in stora ryggsäcken på en lodge. Sedan efter en kort paus fortsätta med dagryggsäcken upp till Everest Base Camp.
Månlandskapet som omgav oss på trekken upp till Gorak Shep kändes väldigt overkligt. Det mulna vädret gjorde troligen att allt blev lite mer mystiskt rent visuellt. Sträckan från Lobuche till Gorak Shep är inte så brant. Däremot så gör sig höjden riktigt ordentligt påmind längs denna sträcka i form av att varje liten brant känns otroligt jobbig. Det var rätt så mycket folk på väg både uppåt och nedåt. Både sherpas och turister. Mer trafik än tidigare dagar, men ändå relativt få människor. En anledning till det är att Lobuche är en knutpunkt för folk som vandrar både Everest Base Camp och Three Passes Trek. Precis som under vandringen i förrgår mellan Dingboche och Lobuche irriterade jag mig stundvis på att vädret var mulet.
Ovan bilder från vandringen mellan Lobuche och Gorak Shep.
När jag kom fram till Gorak Shep hade jag dragit ifrån Peng ordentligt. Jag kände mig oförskämt pigg och fräsch och ville bara snabbt checka in någonstans och fortsätta vidare upp till Everest Base Camp. Jag hamnade på den lodge som ligger längst bort bland lodgerna, i riktning mot Everest Base Camp. Efter att ha rekat rummen lite checkade jag in. Jag passar på att beställa in te och vitlökssoppa. Efter att ha ätit upp gick jag ut för att se om jag kunde få syn på Peng i det dimmiga vädret. En liten stund senare ser jag hans gula jacka komma farande uppe på den lilla höjden ovanför byn, precis där leden viker av ned mot Gorak Shep. Jag viftar och ropar för att undvika att han checkar in på någon av de första lodgerna man stöter på när man kommer fram till Gorak Shep. Oftast blir det att valet faller på någon av de närmsta lodgerna när man är trött. I regel så är dom bästa lodgerna längre in i byarna. Att kalla Gorak Shep en by är dock kanske lite att ta i. Efter en stund får han syn på mig och kommer snabbt emot mig. Vi gratulerar varann över att ha nått så här långt och Peng verkar också vara väldigt pigg och fräsch. Han märker nog att jag är otroligt ivrig att komma iväg till Everest Base Camp eftersom hans incheckning på lodgen går väldigt snabbt. Vi ger oss båda iväg med endast mycket lätt packning. Det är obeskrivligt skönt att endast ha tre kilo packning på ryggen. På denna höjd behöver man verkligen inga extrakilon!
Bilderna ovan är tagna vid Gorak Shep i början av vandringen upp till Everest Base Camp.
Vädret växlar från mulet till att se ut som att det håller på att klarna upp om vart annat längs trekken upp till Everest Base Camp. Det blir dock aldrig så bra att vi kan se bergen omkring oss vilket är tråkigt. Om landskapet var overkligt mellan Lobuche och Gorak Shep var det ingenting jämfört med att vandra längs denna översta del av Khumbu-glaciären. Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit på dessa höjder så det är något också helt nytt för mig. Vi tar det säkra före det osäkra och går i ett väldigt långsamt tempo i början av vandringen. Efter en dryg timmes vandring börjar Khumbu-glaciären att ändra utseende och det dyker upp alltmer is. När jag precis börjar tro att inget liv kan leva här får jag syn på blommor längs leden!
Här och där dyker det upp minnesstenar över klättrare som dött under expeditioner till Everest och andra toppar i området. Leden går på den västra sidan av glaciären tills man nästan är framme vid Everest Base Camp. Den sista biten viker man av och går ner mot mitten av glaciären. På slutet gick vi runt en glaciärspricka innan ledens ände nås vid Everest Base Camp. När jag kommer fram har jag precis som vanligt tappat bort Peng sedan länge. Det är lite synd att jag inte håller samma tempo som honom. Det vore bättre för min hälsa.
Precis som väntat så är inte Everest Base Camp så märkvärdigt. Jag visste sedan länge att man inte ska ha för höga förväntningar på denna plats. Naturen på vägen upp och kring EBC är dock väldigt speciell och vacker på ett helt unikt sätt. Nedre delen av isfallet uppe vid Everest Base Camp var fullt synlig trots det relativt dåliga vädret. Det är otroligt vackert. Den fantastiska känslan av att ha klarat vandringen ända upp till Everest Base Camp är ytterligare en sak man tar med sig härifrån. Ett minne för livet!
Ovan: Mission accomplished! Känslan när man har nått fram till Everest Base Camp på 5360 meters höjd är fantastisk!
Efter en stund kommer till slut även Peng fram till Base Camp. Just då kände jag ett förnyat lyckorus när jag fick se hans otroligt glada ansiktsuttryck. Jag blev väldigt rörd då jag visste hur mycket han hade fått kämpa för att nå ända hit. Han hade problem med sina knän redan innan han åkte till Nepal, vilket gör hans insats till en ännu större bragd. Vi kramade och gratulerade varandra i ett stort lyckorus över att äntligen stå vid foten av världens högsta berg. Det är så många faktorer som avgör om man når ända hit. Dessutom har man levt med det här projektet under en längre tid nu och allt bara släpper känslomässigt när man väl är framme. Samtidigt ska man inte överdriva prestationen att göra det här.
Plötsligt hör jag mitt namn ropas! Det var inget jag hade förväntat mig uppe på Everest Base Camp direkt! Det visade sig vara paret från Barcelona, Albert och Mirjam. Jag hade stött på dom ett flertal gånger under min vandring upp hit. Dom hade mycket att berätta den här gången. Deras mål för resan var att vandra Three Passes Trek, vilket också är min personliga dröm-trek. Det hade gått hyfsat bra förutom att dom hade fått vända tillbaka när dom skulle korsa det första passet, Kongma La Pass på grund av kraftigt snöfall.
Jag uppskattar att jag spenderade närmare 45 minuter uppe på Everest Base Camp innan jag påbörjade vandringen ner tillbaka till Gorak Shep. Jag bara njöt av varje minut däruppe. Efter ungefär halva sträckan på vägen ner började jag få huvudvärk. Huvudvärken tilltog ända tills jag var tillbaka nere i Gorak Shep. Det här var något helt nytt för mig. Att få huvudvärk under vandring var något jag inte upplevt tidigare under denna trek. Denna gång misstänkte jag starkt att det var vätskebrist och inte höjdsjuka. Det hade gått mycket mer vatten än väntat idag och trots det hade jag nog inte fått i mig tillräckligt med vätska. De två nya liter vatten jag hade med mig från Gorak Shep tog slut redan innan jag var framme vid Base Camp. Jag kände mig rejält törstig när jag kom ner till Gorak Shep igen. Under den korta stund jag väntade på att Peng skulle dyka upp drack jag nästan två liter vatten till! Huvudvärken försvann temporärt en stund efter att jag hade fått i mig vattnet. Lagom till när Peng dök upp hade huvudvärken kommit tillbaka igen. Peng hade ingen huvudvärk eller andra symptom på höjdsjuka. Jag berättade för honom om mitt tillstånd och gick sedan och la mig och sov ett par timmar fram till middagen som var beställd till 18.30. Jag lyckades åtminstone sova någon timme, men när det var dags att äta hade jag som väntat ingen större matlust. Jag fick ändå i mig all mat. En rejäl portion dal bhat.
Då jag efter middagen kände mig ännu sämre började jag känna viss oro inför morgondagen. Vid 04-tiden imorgon är det planerat att vi skall börja gå upp till toppen av Kala Patthar på 5550 meters höjd. Detta anses vara en av höjdpunkterna på hela Everest Base Camp-trekken. Anledningen till det är att man däruppe får den bästa utsikten av Everest. Från Everest Base Camp ser man inte Everest överhuvudtaget då berget är skymt av andra berg. Även om jag skulle må bättre imorgon, skulle jag verkligen orka? Efter besöket till Kala Patthar som tar några timmar är det dessutom meningen att man ska påbörja vandringen nedåt, eventuellt så långt ner som Dingboche eller Pheriche. Det är helt enkelt en väldigt tuff dag som väntar. Så pass tuff att den inte kändes realistisk att klara av att genomföra i det tillstånd jag befann mig under kvällen.
Jag känner mig relativt nöjd även om Kala Patthar inte skulle bli av imorgon. Jag har åtminstone klarat ett av två mål nu. Det jag har fått uppleva hittills räcker faktiskt mer än väl. Det som åstadkommits rent fysiskt idag blev jag smått imponerad av efter att jag tittat på det data som min gps-klocka registrerat. Sträckan Lobuche-Everest Base Camp-Gorak Shep är runt 13 kilometer. En vandring på närmare 6 timmar. Då är inga stopp inräknade. När man tänker på att det är vandring på höjder över 5000 meter i stort sett hela tiden så börjar man förstå vidden av vad man utsatt kroppen för idag.
Vid 19-tiden tog jag två Alvedon, ställde alarmet på 04.00 och gick och la mig.