Boquete, Chiriquí, Panama
(18/1-15) Vi var nio förväntansfulla och samtidigt lite spända individer som blev hämtade på Hostel Mamallena runt 23.30-tiden igår kväll. Två killar från USA, en tjej från Nya Zeeland, en tjej från Australien, två tjejer från Brasilien, en kille från Holland, en kille från Tyskland och jag som ende svensk. Alla var i åldern 21-29 utom jag då förstås.
Vi blev avsläppta vid entrén till Parque Nacional Volcán Barú precis vid midnatt. Den långa vandringen upp mot toppen påbörjades ganska precis 00.10. Vi var väldigt noga med att notera starttiden då vi ville försöka hitta rätt fart för att hinna till toppen lagom för soluppgången. All tid som tillbringas på toppen innan solen går upp är felanvänd tid. Man vill självfallet minimera denna tid då man utsätter sig för extra kyla i onödan. Det vi hade att gå på var att vi hade fått veta att det skulle finnas skyltar längs leden som talade om kvarvarande kilometerantal samt höjd i meter över havet.
Vi satte iväg i rätt skaplig fart och det kändes rejält brant redan under den första kvarten. Första timmen gick ut på att försöka bekanta oss lite mer med varandra och respektive erfarenheter från liknande trekking. Det visade att ingen av oss hade speciellt stor erfarenhet. Min ålder, samt det faktum att jag gjort såna här saker rätt ofta tidigare i Asien gjorde väl att jag ansågs som den mest erfarne på den här typen av vandring.
På 2850 meters höjd över havet hade vi en av våra längre vilopauser. Jag var en av de fräschare i gruppen vid detta stopp. Flera personer hade fått skavsår och klagade på att det var brant. Jag köpte ett par nya Ecco vandringsskor innan jag åkte på denna resa och jag måste säga att dom var ovärderliga uppe på berget. Efter vilopausen satte vi av i rätt bra fart igen. Efter bara ett hundratal meter känner jag att jag har lite ont i lungorna när jag andas in. Jag säger till resten av gruppen att jag måste stanna ett par minuter och de väntar på mig. när jag sedan börjar gå igen så känns det gradvis bättre och bättre. Till slut känns det så bra att jag inte tänker mer på det.
När vi går förbi skyltar att vi nått upp till 3000 meters höjd börjar jag känna samma symptom igen. Fast nu ännu kraftigare. Parallellt med den konstiga smärtan i lungorna när jag andas börjar jag få rätt stark huvudvärk. Nu börjar dessutom varje steg kännas extremt tunga och jag måste ta vilopauser allt oftare. Kring 3200 meter är jag tvungen att säga till resten av gruppen att fortsätta utan mig. Vi kom överens om att om jag inte skulle kunna fortsätta så skulle jag vänta där jag var eller börja gå långsamt ner mot lägre höjder. Det tog bara några minuter efter att de andra gett sig iväg innan jag började gå efter dem. Med dunkande huvudvärk och puls kom min tjurighet fram. Runt en timme senare nådde jag toppen, till och med före två andra i gruppen. Jag vägrade helt enkelt att ge upp nu när jag var så nära. Att ge upp efter fem timmars hård vandring fanns aldrig på kartan för min del. Med facit i hand så kanske det var lite dumdristigt, men samtidigt så såg jag inte något annat alternativ. Som grädde på moset började jag få kraftig smärta på insidan av höger knä, vilket var närmast akut när jag kom upp till toppen. Jag nådde toppen 06.15 vilket var helt perfekt tajming. Det tråkiga var att vi under hela vandringen upp mot toppen haft helt stjärnklart, men precis vid soluppgången kom det in en del moln som förstörde mycket av utsikten. Jag fick några hyfsade bilder, men jag fick ingen bild på mig själv från den absoluta toppen. Precis när jag var där så vällde det in moln och fukt över oss. När jag sedan tog mig till den andra sidan av toppen som är rätt så bred, så blev korset på den absoluta toppen synligt igen. Detta gjorde att jag kunde ta en bild på korset på håll, vilket räckte bra för mig. En av tjejerna tog några bilder på mig samtidigt som vi såg skymtar av både stilla havet och Atlanten! Fantastisk utsikt men mycket kallt. Iskalla vindar och max ett par plusgrader. Nu hade min huvudvärk blivit riktig jobbig och det var kanske inte så konstigt då jag fortsatt att gå högre, trots att jag hade fått symptom på höjdsjuka. Jag sa till de andra att jag var tvungen att börja gå ner då jag nu även började känna mig yr och illamående. Långsamt började jag haltande gå bort mot vägen som ledde ner från berget. Efter att ha gått en stund utför berget så tändes hoppet för mig. Knäet verkade trivas bättre med att gå nerför än uppför! Det var verkligen tur. Jag kände mig lite orolig för detta. Jag fick dock tänka extra noga på varje steg för knäets skull, vilket var lite lättare nu i och med att det nu var ljust ute. Yrseln gav mig vissa problem och det märktes att jag även hade en del koordinationsproblem. Det är inte kul när du går på riktigt svårt underlag med grus och stenar av varierande storlek.
Efter ca två timmars vandring utför berget med svår huvudvärk så beslöt jag mig för att stanna och ta en längre vilopaus. Efter en stund dök tysken och holländaren upp och det var väldigt kul att återse dem igen. Dom peppade mig och jag tyckte att jag kände mig lite starkare nu även om varje steg fortfarande kändes som en stor ansträngning. Det som också kändes jobbigt och lite tråkigt var att jag hade svårt att njuta som tänkt på toppen. Jag kände mig mest svag och sjuk. Innan jag fick alla problemen kändes allting väldigt bra, vilket gjorde att kontrasten blev stor. Man måste i sådana här situationer bara bita ihop och försöka tänka positivt, vilket jag tycker att jag lyckades bra med. Mina två avverkade timmar innebar att jag endast kommit ned till drygt 2800 meter. Jag sa till grabbarna att jag nu var tvungen att trotsa precis alla problem och gå så snabbt jag bara kunde för att komma ned på en säkrare höjd. Jag drog iväg före dom och det skulle visa sig bli den sista gången jag såg dom. Det jag totalt hade missat var att de två brasilianskorna hade gått före mig ned från toppen. Vid 1500 meter hade jag hunnit ikapp dom och dom var väldigt stressade. Klockan var nu runt tio på morgonen och dom skulle med ett flyg till Brasilien klockan 02.00 kommande dag. Den ena brasilianskan grät i stort sett hela vägen ner till parkentrén och jag försökte trösta henne så gott det gick. Att vandra sex timmar utför efter att innan ha vandrat sex timmar uppför skall man inte underskatta. Extremt jobbigt är det! Som tur var så stod det en enda taxi en bit nedanför parkentrén som vi kunde ta direkt ner till Boquete. Det var över. Jag kände mig riktigt stolt för min starka insats och kände mig så pass rörd när jag satt i taxin att jag nästan började gråta. Det här kan man kalla äventyr!
Bilder nedan från bestigningen av Volcán Barú, Panamas högsta berg!
Bilderna ovan är en kort visuell sammanfattning av tolv timmar i mitt liv jag aldrig kommer att glömma. Jag lyckades efter en mycket tuff vandring bestiga Volcán Barú på 3475 meters höjd över havet. Så här efteråt så det känns det bara helt fantastiskt och jag skulle gärna göra om det igen!
(17/1-15) Under dagen idag går mycket ut på att se till så att jag har med mig rätt saker och särskilt viktigt, rätt kläder. Det kommer att bli en mycket spännande och jobbig natt. Förmodligen påbörjas den branta och tuffa klättringen upp mot toppen av Volcán Barú kring midnatt. Jag var precis och kollade listan över personer som skall med upp till toppen. I nuläget verkar vi vara fem stycken. Det känns lagom med fem personer. Av erfarenhet vet jag att det inte är bra med för stor grupp.
Nu är det bara att hålla tummarna att vädret blir bra. Att slippa regn helt och hållet vore trevligt. På dessa höjder förändras vädret extremt snabbt. Mitt på dagen idag är det växlande molnighet och rätt så blåsigt här i Boquete. Vid 10-tiden var det 19 grader i skuggan.
Kvällsuppdatering: Klockan är snart 21.00. Pasta passade särskilt bra idag. Jag har precis ätit middag på favoritstället. Jag har försökt skjuta på alla måltider idag så gott jag kunnat så att middagen blir så sen som möjligt. Även försökt sova under dagen men det har gått sådär, Årets största festival pågår här och det är extremt hög musik dygnet runt. Stämningen är dock på topp. Drygt två och en halv timme kvar till avfärd i skrivande stund. Jag vet ingenting i stort sett om det stundande äventyret. Jag vet att jag kommer att vara borta 12-13 timmar och vandra hela natten utan sömn, samt att vi är några fler personer nu än tidigare idag. Tyckte det såg ut som att vi var 8-9 personer på listan nu. Höll på att glömma det viktigaste: Mössa! Var och köpte en riktig vintermössa nyss. Det var enkelt att hitta då det är marknad här. Som nordbo vet man hur viktig en mössa är när det är kallt och blåsigt!
(16/1-15) Uppe vid 08-tiden för att dra ut på byn och leta rum och få i mig frukost. Efter en timmes letande gav jag upp. Just nu pågår Feria de las Flores y del Café och det tar slut på söndag. Dessutom är det mitt i högsäsongen så jag kanske var lite väl optimistisk när jag drog hit igår på vinst och förlust. Det enda rum jag hittar ligger på närmare 200 USD per natt och det är lite för mycket för mig.
Efter frukost vid 10-tiden har jag gjort klart min packning och är på väg att checka ut för att åka ner till David och sedan vidare till Almirante och Bocas del Toro. Eftersom det handlar om en 4-5 timmar lång resa eller mer så känner jag mig lite stressad att komma iväg så jag hinner med sista båten ut till Bocas Town. Precis när jag är på väg ut från Hostal Boquete kommer tjejen från receptionen springande och säger att det är någon som har avbokat ett rum och att mitt önskemål om tre nätter kan uppfyllas! Snacka om att jag blev glad. Jag slet ju verkligen igår för att ta mig hit! I skrivande stund väntar jag på att mitt ”nya” rum skall bli färdigställt. Nu blir det bergspromenader och kaffeprovning av kaffe i världsklass. Jag har en liten dröm, men jag vet ej om den är möjlig ännu. Att bestiga Volcán Barú! Vi får se hur det blir med den saken.
Eftermiddagen idag blev helt fantastisk. Fantastisk luft, fantastiskt väder och fantastisk natur. Jag gjorde en bergspromenad på ca fem timmar. Jag har träffat ursprungsbefolkningen, kollat in kaffeplantager, blommor och bara njutit av tillvaron. Nu lever jag verkligen!
Bilderna nedan från dagens promenad bör kasta lite ljus på Boquetes skönhet!
En mycket fin dag i Boquete som avspeglar sig i bilderna ovan.
Nu ikväll satte jag upp mig på en lista för lördag natt för transport till parkentrén till Volcan Baru! Jag hade kunnat sätta upp mig för ikväll men valde imorgon istället då vädret nu blivit lite sämre. Oavsett vilken dag man väljer så är det alltid en chansning avseende om vädret är klart vid soluppgången eller inte. Det skall tydligen vara en ganska tuff vandring på drygt sex timmar enkel väg. Att vandra i berg i tolv timmar är nog ingen barnlek. Det är ca 2000 höjdmeter från parkentrén till toppen. Ikväll var det 6-7 personer uppsatta på listan och för imorgon är det bara jag än så länge. Att vara uppsatt på listan innebär endast att man har lejt transport till parkentrén och inget annat. Dom som sköter transporten tar inget vidare ansvar. Det verkar som att vandringen är nonstop, d.v.s. man sover inte över på berget. Det tycker jag låter bra, men det kommer att bli enormt jobbigt. Imorgon blir det således att ladda ordentligt och vara väl förberedd. Jag har fått en lista på vad jag bör ha med mig. Har precis varit och köpt ett par fingervantar för två dollar, och det var det enda jag saknade på listan.
Utöver toppförsöket så funderar jag på att göra fler saker här i Boquete. En av dem är definitivt zipliningen som finns här. Skall vara riktigt häftigt. Ytterligare något jag skulle vilja göra är att dra på en coffee tour. Båda dessa saker är enkla att arrangera men jag har inte så mycket tid på mig då jag förmodligen drar härifrån på måndag förmiddag.
(15/1-15) Sent igår kväll tog jag beslutet att jag skulle försöka ta mig till Boquete idag. Detta var det bästa jag kunde komma fram till. Från Boquete kan man hyfsat enkelt ta sig till Almirante och sedan båt till Bocas del Toro. Att stanna någonstans halvvägs hade inte blivit bra. De ställen jag vill åka till längs Stillahavskusten kan jag ta på tillbakavägen till Panama city.
Jag gick upp 06.30 för att duscha och göra klar packningen inför frukost klockan 07.00. Runt 07.30 hade jag checkat ut och började min promenad till metrostation Iglesia del Carmen. Det gick bra att ta mig ut till Albrook via metron trots rusningstrafik. Jag visste att jag hade åkt ut till Albrook på chans då jag inte hade någon bussbiljett eller några busstider i förväg. För att ta sig till Boqute så behöver man först ta en buss till David och sedan en buss därifrån de sista fyra milen upp till Boquete som ligger på 1200 meters höjd. När jag kom fram till Albrook granska precis klockan 08.00 visade det sig att det gick en buss till David klockan 08.30. Jag köpte en biljett direkt och kände att jag äntligen hade lite flyt.
11 timmar senare var jag framme i Boquete klockan 19.30. Jag har således sett mycket av Panama genom bussfönstret idag. Det är ett mycket vackert land. Halvvägs på bussen upp till Boquete från David började det bli mörkt.
När jag hoppade ur bussen började den sedvanliga jakten på ett rum. Jag hade verkligen chansat hela dagen idag då jag inte ens hade reserverat ett rum i förväg. Det är i och för sig så jag alltid brukar göra på mina resor. Det är svårt att veta situationen vad gäller tillgänglighet på hotellrum då man är första gången i ett land. Det visade sig att de flesta rummen var fullbokade då det är någon typ av festival i Boquete dessa dagar samt en stor marknad. Efter en halvtimme lyckades jag hitta ett ställe där de hade ett rum kvar, fast jag kan bara behålla det en natt. Det blir ingen bra vistelse här om jag inte får tag i ett nytt rum imorgon. Jag hade planerat att vara här minst tre nätter då det är riktigt trevlig destination, med framförallt trekking och kaffeodlingar. Det finns dessutom möjlighet att bestiga Panamas högsta berg, Volcán Barú på 3475 meter över havet!
Det skulle kännas snöpligt om jag skulle behöva åka ner till David redan imorgon bara för att jag inte hittar någonstans att bo. Det skulle i så fall vara första gången det händer mig på resa. Man brukar alltid kunna hitta något.
Boquete är för övrigt kolonialiserat av nordamerikaner som bestämt sig för att ta pension just här.