Dar es-Salaam
(20/3-21) Som jag nämnde igår hade jag avgångstid igår kväll klockan 23.55 från Julius Nyerere internationella flygplats. Då jag hade kollat upp innan att det brukar kunna ta väldigt lång tid från centrala Dar es-Salaam den dryga milen västerut ut till flygplatsen bestämde jag mig för att beställa en taxi via hotellet med avgång klockan 20. Jag hade även hört att säkerhetskontrollerna och immigrationen skulle vara lite extra tidskrävande på denna flygplats. Sedan covid-19-situationen ovanpå allt detta. Taxin kom iväg vid 20.15-tiden och taxichauffören verkade antingen trött eller drogad på något sätt men åtminstone trevlig. Det var något som inte kändes riktigt bra med honom. Vid ett trafikljus ungefär halvvägs fick jag putta till honom då han halvslumrade till! Vid ett annat tillfälle kom han åt mitt ben då han missade växelspaken! Skönt nog så tog resan inte mer än drygt 50 minuter. Jag hade en del sedlar av valör 1000 TZS (3,70 SEK) som dessutom var i väldigt dåligt skick över, så det slutade med att han fick 30000 TZS istället för 25000 TZS som var överenskommet. Han blev väldigt glad över det. Själv var jag mest glad för att jag kom fram till flygplatsen oskadd!
Terminal 3 på Julius Nyerere internationella flygplats öppnades i augusti 2019. Direkt när jag kom in genom dörren kändes terminalen fräsch, ny och väldigt europeisk i sin design. Jag tror att den designades i av ett företag från Nederländerna. Incheckningsdiskarna var i stort sett precis innanför dörren vilket var väldigt trevligt. Jag såg snabbt att i incheckningskön fanns det en station där man förmodligen kollade testintygen. Det visade sig stämma senare. När jag väl kom fram till kontrollen visade jag mitt testintyg och kvinnan tar det och går bort till sin kollega och pratar lite med henne. Sedan kommer hon tillbaka och frågar varför jag inte har någon stämpel på testintyget. Som vanligt så tänder jag till och frågar surt vad hon menar. Dessutom visar jag henne att det minsann är en stämpel på papperet redan. Då pekar hon lite längre ner till höger på papperet där det står ”point of entry”. När jag frågar var jag skulle ha fått den stämpeln och samtidigt nämner att jag förutsätter att det testintyg jag betalat 120 USD för skall vara korrekt utfärdat pekar hon längre bort i terminalen närmare ingången jag just kommit ifrån. Sedan säger hon att hon godkänner intyget och att jag kan checka in först och sedan gå dit och be om stämpeln. Det kändes ju bra men samtidigt blir jag alltid väldigt irriterad när det inte ens funnits någon information om det här någonstans, samt att personen som tillrättavisar till råga på allt har en otrevlig ton.
Efter incheckningen och fix av den löjliga stämpeln gick jag en våning upp till immigrationen. Där visade det sig att man skulle fylla i ett formulär liknande många länder i Asien har, typ ett departure card. Jag hittade inte pennan jag visste att jag hade med mig på resan, förmodligen hade jag stoppat ner den i min incheckade väska. Inget av de bord med formulär som fanns hade någon penna i sina hållare och en annan resenär säger till mig att han inte heller hittat någon penna. Det ser ut som att alla är stulna! Det är vid detta tillfälle bara han och jag där just då. Det visar sig att han är amerikan. Jag säger åt honom att jag går och frågar någon av personalen immigrationsdiskarna en bit bort och att vi kan dela på den pennan. Jag väljer en kvinna som är riktigt vresig och först vägrar att låna ut sin penna! Någon av hennes kollegor säger något till henne på swahili och sedan sträcker hon fram en penna till mig. Jag går bort och fyller i mitt kort och ger sedan pennan till amerikanen. Sedan går jag bort till samma kvinna igen för att ge henne pass och kort. Det första hon då säger är: -Where is my pen? My new friend has it and will return it to you once he is done, svarar jag och hon tittar bara surt på mig medan och hon tar formuläret och passet. I midjehöjd på min sida disken ser jag att det finns en fingeravtrycksläsare med en blinkade röd lampa i sidan. Efter en stund säger hon till mig att jag ska börja med att lägga höger hands fyra högra fingrar på den. Efter tre misslyckade försök blir hon sur och undrar varför jag inte gör som hon säger. Då säger jag till henne att titta över disken medan jag försöker en fjärde gång. Jag gör likadant medan hon tittar på och det blir misslyckat resultat igen. Vid det här laget har det redan brunnit för mig och jag börjar ifrågasätta varför hon i stort sett skäller ut mig när jag hela tiden gjort som man ska göra. Då bara tystnar hon samtidigt som amerikanen kommer fram till disken bredvid och räcker mig pennan. Jag ger pennan till den mycket otrevliga damen som plötsligt bara skiner upp i ett stort leende samtidigt som hon stämplar passet och räcker över det till mig. Ett mindre leende tillbaka lyckades jag förmodligen prestera, men mitt fokus låg nu mest på att ta mig vidare till säkerhetskontrollen. Säkerhetskontrollen var ungefär som vanligt och här var det heller inga människor. Jag var igenom rätt snabbt och det kändes verkligen skönt äntligen vara vid gaten nu.
Efter en stund kommer amerikanen och han slår sig ner vid mitt bord vid den lilla restaurangen nära gaten. Vi börjar prata och det visar sig att han är på väg till Oslo då han är bosatt i Norge tillsammans med sin norska fru sedan några år tillbaka. Ganska snabbt märker jag att han verkar vara sjuk. Han har mycket svårt för att inte hosta och jag håller mig på behörigt avstånd. Det första vi pratar om är att jag berättar om fingeravtrycken och det dåliga bemötandet. Då visar det sig att han inte ens blivit tillfrågad att ta några fingeravtryck! Sedan berättar han även att han checkat in utan att inneha ett PCR-test! Han gick helt enkelt direkt till incheckningsdisken utan att passera den vanliga kön. Jag fick för mig att drog en rövare då det blivit en överraskning för honom att PCR-test krävdes av Qatar Airways, att han helt enkelt missat den informationen. Hur som helst hade han lyckats bra så här långt med det tilltaget. Till slut kom han in på att hostan han hade, den hade han haft ett par veckor och även sökt sjukvård för det. Ett PCR-test gjordes i samband med det som var negativt vilket slutade med att han fick lunginfektion som diagnos och någon form av antibiotika. Han påstod att han råkar ut för det här någon gång vart femte år. Han hade fått ställa in sitt flyg hem för en vecka sedan då han tyckte att det var omöjligt att resa med hostan han då hade. I dessa tider lät det som en bra idé. Vi tog några öl tillsammans och gjorde slut på våra sista shillings fram till dess att vi gick vidare bort mot gaten när det var dags för ombordstigning. Amerikanen var i en annan grupp än mig så han fick gå och ställa sig i kön före mig. När det blir hans tur ser jag att han fastnar kvar. Kvinnan bakom disken ringer samtal och konfererar med sin kollega om vart annat. Jag går och ställer mig vid disken på andra sidan precis som alla andra gör då alla insett att han fastnat. När det blir min tur säger han till mig: -Maybe everything catches up on me now. Jag önskar honom lycka till och går vidare ombord på planet.
Efter att ha suttit en stund på min plats kommer amerikanen gående i flygplansgången på andra sidan av planet. Han gör bara tummen upp då det är för långt mellan oss för att vi ska kunna byta några ord. På något märkligt sätt hade han lyckats ta sig förbi det sista hindret också! Då planet inte verkar taxa ut på utsatt tid så bestämmer jag mig för att använda mina sista data på mitt tanzaniska SIM-kort till att försöka kolla om något har ändrats dom sista dagarna avseende PCR-test. Jag började ana att det kunde vara anledningen till att han lyckades ta sig igenom. Till slut hittade jag det jag letade efter på webbsidan. Det visade sig att Qatar Airways den 16 mars hade dragit tillbaka testkravet inte bara vid avgångar från Tanzania utan även för de övriga tolv länderna på listan dom haft en längre tid. Dom hade bara bytt ut några ord i texten som jag hade fått via mejl för någon vecka sedan. Den 16 mars på morgonen gjorde jag mitt PCR-test! Visserligen hade jag märkt att jag fått något mejl från Qatar Airways ytterligare här och där, men inte läst dom då jag såklart slutade följa informationen avseende PCR-testerna efter att jag gjort mitt test. All annan information om flygningen går via deras app så där jag haft fortsatt koll såklart. Med andra ord så var det onödigt för mig att göra det här testet eftersom det inte finns något krav vare sig för mellanlandningen i Doha (från staten Qatar) eller från Sveriges håll att kunna uppvisa ett negativt PCR-test! Hade jag bara hävdat detta hade jag inte behövt uppvisa ett negativt PCR-test idag. Gör man inte det förutsätter dom nog att det finns ett destinationskrav vilket det från Sveriges synvinkel som sagt inte finns. Lite otur men ändå inte mycket att klaga över då jag hade gjort mitt bästa och inte kunnat göra något annorlunda. Jag kände mig bara ödmjuk och tacksam över att jag nu satt ombord på planet hem. För att få tillbaka pengarna för testet och mer därtill, kommer jag att försöka driva in pengar från Qatar Airways då min resa blev 24 timmar försenad på vägen ner till Tanzania. Något jag vet att jag har stora chanser att få igenom. Lite extra märklig ter sig jakten på den löjliga stämpeln också.
Mellanlandningen i Doha gick som på räls och Qatar Airways höll tidschemat perfekt hela vägen fram till Sverige. På båda flygen hade jag alla tre sätena för mig själv och kunde således i stort sett ligga ner. Det var längesedan jag sov så mycket på långflygningar. Det enda som återstår nu när jag väl är på hemmaplan är att se om jag klarat mig från att bli smittad av covid-19. Dom närmsta dagarna kommer att ge svaret på det. Detta var min tredje lyckade resa under detta märkliga pandemi-år som kommer att gå till historien.
(19/3-21) På förmiddagen tog jag en taxi från Chelsea Hotel till Coco Beach, en av stadens många stränder. Enkel resa från hotellet var det ungefär 7 kilometer norrut upp till Coco Beach. När jag kom fram visade det sig vara lågvatten vilket förmodligen tog fram dess sämsta sidor. Jag promenerade från den norra delen av stranden nästan hela vägen tillbaka till centrala Dar es-Salaam. Jag fuskade de sista kilometerna genom att ta en lokalbuss då det började bli extremt hett att fortsätta gå. Coco Beach fick bli min sista sevärdhet denna resa. Kul att få en en strand här på fastlandet även om den inte var någon höjdare. Rätt skitig och en hel del glas på stranden förstörde en del av intrycket. Promenaden tillbaka tog mig genom många tidigare outforskade områden.
Bilder ovan från dagens utflykt till Coco Beach som ligger relativt centralt i Dar es-Salaam.
Jag åt lunch på KFC idag. Min första och enda snabbmatsmåltid denna resa.
Min sista måltid intogs på Chef’s Pride vilket kändes bra då maten maten håller hög klass. Tog någon form swahilisk kycklingrätt och vitlöksnaan till. Sedan blev det en riktigt fin fruktdessert som bestod av ananas, vattenmelon, passionsfrukt, papaya och mango.
Promenaden tillbaka till hotellet skedde precis efter mörkrets inbrott. Efter att ha kommit ungefär halvvägs där man befinner på sig en mindre dåligt belyst gata, möter jag en man som när vi möts går väldigt nära mig. Trots att vi är ensamma på gatan. Precis när vi möts tittar han på mig med konstig blick och säger ”Mzungu” högt. Jag tänkte inget mer på det förutom att jag noterade att han både såg hemlös och sjuk ut i blicken. Eventuellt också drogad. Just det ordet kan jag sen tidigare och det betyder vit man. Jag hört det ett antal gånger under resan så jag reagerade inte så mycket på det. Efter att vi fortsatt gå i motsatta riktningar hör jag ”Mzungu” igen ett antal gånger och när jag vänder mig om ser jag att mannen har vänt om och börjat gå efter mig. Jag ökar farten och ser då att han också då ökar farten. Till slut börjar jag småspringa och då skriker han skrika ”Mzungu” ännu högre samtidigt som han äntligen verkar stanna upp. Det här var enda gången jag har känt mig lite rädd denna resa, som i övrigt flutit på bra utan några incidenter. Det här skulle eventuellt också bara kunnat ha varit ett rop hjälp.
Det börjar bli dags att packa ihop för hemfärd nu. Det blir spännande att se om jag blir släppt ombord på Qatar Airways-flighten ikväll. Som det ser ut nu talar allting för det då jag har alla papper i ordning. Avgångstid 23.55.
(18/3-21) Idag har jag inte gjort någonting planerat i Dar es-Salaam. Jag har promenerat runt lite i centrala delen av staden och samtidigt försökt undvika folksamlingar. Jag måste säga att jag tycker att det går ganska bra att hålla distans här. Det är inte alls lika trång som i asiatiska storstäder. Relativt bra centrum att promenera i. I större korsningar är det trafikljus och jag tycker inte trafiken är så intensiv som jag hade förväntat mig av en stad i denna storlek.
Jag har haft lite förkylningssymptom senaste dagarna som blev lite värre idag. Det nya inslaget idag är att jag fått lite, lite hosta. Hostat har jag inte gjort sedan förra våren då jag kom hem från Colombia. Därför var det extra skönt när jag fick ett negativt testresultat på PCR-testet strax före klockan tolv! Ganska precis 48 timmar tog det att få testresultatet. Det hade varit lite nervöst om det hade dragit ut på tiden så att man till slut inte vet om man hinner få det innan avgång. Det hade kunnat bli en riktig nagelbitare. Om jag inte blir så pass dålig så att det syns vid incheckningen borde jag vara grön för boarding nu. Det känns skönt. En sak är säker. Har man inte bra psyke ska man absolut inte dra ut och resa i dessa tider. Sedan måste man sänka förväntningarna och vara mentalt förberedd på att stöta på ordentligt med trubbel. Då har man bättre förutsättningar att bli nöjd över sin resa i dessa märkliga tider.
Vid 21-tiden igår kväll blev det officiellt. Tanzanias president John Magufuli avled på ett sjukhus här i Dar es-Salaam vid 18-tiden efter sviterna av hjärtproblem. Det verkar som att hjärtproblemen är något han dragits med i tio år. Alla spekulationer som varit de senaste veckorna (sedan han slutade höras och synas offentligt och på sociala medier) om att han blivit sjuk visade sig alltså vara sanna. Fjorton dagars landssorg är utlyst och många tanzanier är i chock idag. Jag har sett folk gråta på stan, samtidigt som jag inte märkt så mycket skillnad på stan idag jämfört med igår. Helt klart är det hemskt för landet att tappa sin president. Oppositionen är idag fortfarande lika kritisk som dom varit de senaste veckorna avseende Magufulis ståndpunkt rörande covid-19. Han är en av få ledare i världen som aktivt förnekat pandemin. De största kritikerna säger från exil att dom bestämt tror att han dött på grund av covid-19. Det finns även spekulationer om att han dog redan den 10 mars. Den verkliga dödsorsaken kanske aldrig kommer fram i ljuset.
(17/3-21) Första halvan av dagen en walking tour i centrala Dar es-Salaam och den andra halvan fritt utforskande med sporadiska promenader. Dagen har varit mångfacetterad. Efter att ha gjort den walking tour som Lonely Planet Tanzania 7th Edition föreslår så var min reaktion att det verkligen inte finns många sevärdheter av värde i denna stad. Det är säkert en relativt korrekt bedömning.
Efter lunch på Chef’s Pride så började mitt intresse för denna stad vända ordentligt till det positiva. Jag gjorde mer promenader med hjälp av den papperskarta jag fått av hotellet efter lunch. Det är en utskrift från google maps av centrala Dar es-Salaam. Till slut promenerade jag bara fritt för att utforska så mycket som möjligt av de centrala delarna av staden. Det visar sig att folk är väldigt öppna och vill ta kontakt bara för att prata lite. Det bästa är om man själv tar kontakt för att slippa riskera att tro att personen man pratar med har något i kikaren. En hel del människor kan nästan ingen engelska, något som gör att det är svårt att kommunicera. Dom som pratar engelska är mycket trevliga och verkligen intresserad av att interagera. Dom här mötena med människor gjorde min dag idag. Det har varit en riktig höjdare och något jag inte hade väntat mig i denna utsträckning.
När jag är ute på stan har jag endast några sedlar i fickan samt min kamera. Telefonen lämnas alltid på hotellrummet, samt onödiga summor pengar. Detta gör jag på inrådan från tjejerna på hotellet. Kvällstid har jag bara några sedlar av högsta valör på mig och inget annat. Det har funkat jättebra hittills. Det som saknas är gps-navigeringen med google maps som man vant sig vid de senaste åren. Ikväll tog jag en promenad till Mamboz Corner BBQ för middag. Det var ett väldigt lyckat val. Den grillade kycklingen rankas av många som den bästa i hela Dar es-Salaam. Efter mörkrets inbrott fortsatte jag mina promenader och folk jag träffar på är alla extremt trevliga. Dagen började lite i moll och slutade i kraftig dur.
En sak som har ökat kraftigt är min exponering mot covid-19 sedan jag kom till Dar es-Salaam jämfört med när jag var på Zanzibar. Tanzania är ett av få länder i världen som inte haft några restriktioner sedan pandemins början för lite mer än ett år sedan. Man kan ju bara föreställa hur många människor på stan här som går omkring som potentiella smittspridare. Det här är en risk jag kalkylerat med att ta då jag bokade resan och ingenting jag tänker nämnvärt på. Men det är klart att man funderar på risken man tar nu. Om det visar sig att mitt PCR-test från Zanzibar är negativt så skulle det mycket väl kunna vara det smartaste jag gjort denna resa. Chansen att göra ett negativt test här i Dar es-Salaam efter att redan ha vistats här i tre-fyra dygn känns liten.
Något som är värt att nämna är att jag inte stött på någon annan västerlänning ännu i staden. Med undantag för frukosten på hotellet i morse då jag träffade en tysk som jag träffade för tre veckor på Zanzibar. Han ska vara i landet i nästan tre månader. Hotellet är för övrigt väldigt tomt. Det var bara några få personer på frukosten under den tid jag befann mig där.
Bilder ovan från min första heldag i Dar es-Salaam. Intensivt och mycket intressant.
(16/3-21) Vilken dag det har varit. Uppe klockan 06.30 för att duscha och gå och äta frukost. Anledningen till min tidiga morgon var att jag hade bokat PCR-test från klockan 08.00 idag på Tasakthaa Global Hospital. Om det skulle vara fler personer bokade samma timme ville jag vara först i kön. Dessutom är som vanligt tiden för utcheckning på hotellet väldigt tidig, klockan 10.00. Detta med utcheckning så här tidigt, ibland till och med 09.30 verkar vara ett fenomen på Zanzibar. När jag kollar hotell på fastlandet och särskilt då Dar es-Salaam är tiden för utcheckning oftast 12.00. Hur som helst så hade jag inte mycket marginal till utcheckning om PCR-testet skulle dra ut på tiden av någon anledning. När jag kom till sjukhuset visade det sig att jag var första utlänning där (det är en avdelning som hanterar covid-19-tester för utlänningar). Jag började med att betala 120 USD och fick då ett kvitto med turnummer ett. Det kändes bra att jag nu hade fått betalt för att jag gått upp tidigt. Precis efter att jag fått mitt kvitto ramlade det in några utlänningar till i väntrummet. Efter en stund var vi nio-tio stycken totalt. Problemet nu var att inget hände. Jag fick mitt kvitto klockan 07.51 och personen i kassan trodde att testerna skulle komma igång vid 08.30-tiden, något som jag tyckte lät acceptabelt. Det skulle visa sig att 08.30 var väldigt optimistiskt. Klockan 09.20 öppnades äntligen dörren till behandlingsrummet och jag blev kallad in. Jag förstod det som att anledningen till att det tog sådan tid var att en av sjuksköterskorna hade försovit sig (det krävdes två för att hantera testningen). Jag satte mig ner på en av stolarna i behandlingsrummet och sköterskan kom fram med en pinne och tog en topsning i näsan. Det gick otroligt snabbt och kändes inte ens obehagligt när hon körde in pinnen djupt in i näsan. När det var gjort tackade jag och snabbade mig sedan tillbaka till hotellet då klockan började närma sig utcheckningstid. När jag hade packat och checkat ut var klockan runt 09.45! Jag lämnade stora ryggsäcken på hotellet och gick och tog en sista fruktjuice på Meeting Point Café och satt där och pratade med ägaren en stund för att fördriva tiden och slutligen för att ta farväl.
Klockan 12.30 hade jag avgångstid för färjan till Dar es-Salaam. Biljetten hade jag köpt redan några dagar innan för 35 USD. Jag tog mig till fots till färjeterminalen så att jag var på plats vid 11.30-tiden. Det visade sig vara bra att vara där i tid då jag precis som förmodat möttes av en massa kaos och många passagerare. När båten backade ut från hamnen vid 13-tiden började en vemodig känsla att komma över mig. Idag har jag varit fyra veckor på ön Unguja, Zanzibar. Närmare tre av dessa fyra veckor spenderades i Stone Town som jag kommit att tycka om väldigt mycket. Jag kommer verkligen att sakna Stone Town.
Bilder ovan från resan mellan Stone Town och Dar es-Salaam.
Resan till Dar es-Salaam varade i ungefär en timme och 45 minuter. Större delen av tiden satt jag uppe på däck trots den extremt starka solen. När båten kommit fram till färjeterminalen i Dar es-Salaam gick det relativt snabbt att få ut alla passagerare. Däremot fick jag vänta en bra stund på att få mitt bagage på kajen. Jag hade ingen brådska så det gjorde mig ingenting. Jag hade bestämt mig för att promenera till Chelsea Hotel från färjeterminalen. En sträcka på ungefär 1,2 kilometer. När jag väl fick tag på mitt bagage kom nästa olägenhet. Att ta sig ut från terminalen och undvika den mobb av taxichaufförer och annat löst folk som ville sälja saker eller bara tigga pengar. Jag tror aldrig någonsin att jag blivit så påpassad när jag anlänt till en ny plats som under denna promenad. När jag kom fram till hotellet var jag verkligen rejält trött. Jag bestämde mig för att vila en liten stund på hotellrummet för att få kraft att ta mig ut och äta sen lunch. Jag hade missat lunchen idag.
Jag tog bara med mig några 10000-sedlar och en liten papperskarta jag hade fått av tjejerna i receptionen när jag gick ut på stan. Jag ville känna av säkerhetsläget i området där jag bor innan jag tar för mycket risker. Jag hade hört mycket om kriminaliteten av lokalbefolkningen om staden innan ankomst. Inte bara från zanzibarier utan även folk som är födda och uppväxta här.
Efter sen lunch och relativt sen middag kan jag bara konstatera att jag bara älskar känslan att anlända till en sån här megastad. Jag tröttnar aldrig på den känslan. Det första intrycket av Dar es-Salaam är att det är en rätt hård stad, men samtidigt också en stad där det är relativt lätt att få kontakt med lokalbefolkningen. Imorgon blir det ett första försök till sightseeing i staden som sägs vara Afrikas femte största sett till folkmängd. Det är dessutom en av världens snabbast växande storstäder. Mycket intressant!