(17/8-12) Idag har jag hunnit med ett par viktiga saker. Har köpt en flygbiljett med avgång från Cebu city upp till Clark samt förlängt mitt visum. Det blev Cebu Pacific och biljetten kostade 1500 peso. Det var gångavstånd från mitt hotell till Bureau of Immigration och det tog bara en kvart att fixa förlängningen. 3030 peso kostade det, precis som väntat.

(16/8-12)
Uppdatering i Cateel:
Jag bestämde mig nu på morgonen för att försöka ta mig vidare till norra Mindanao. Helst till Surigao city så fort som möjligt. Jag behöver förlänga mitt visum där också. Problemet är bara att ta sig till Surigao city härifrån. Det går inte ens bussar vidare dagtid norrut. Det verkar inte ens finnas någon efterfrågan. Det blir nog att försöka ta sig till Bislig på något vis. Den enda möjligheten att komma vidare härifrån verkar vara att hyra en motorcykel som kör mig till Bislig. Tydligen ska det finnas bussar i Mangagoy, som ligger nära Bislig.

Uppdatering i Butuan:
Jag hittade en kille som ville köra mig från Cateel till Mangagoy (Bislig city) för 600 peso. Jag tyckte det såg relativt nära ut på kartan i guideboken, men så här i efterhand kan jag konstatera att det var 95 km. Det var bara att hoppa på motorcykeln och dra. Tyckte killen verkade lugn och sansad och tänkte att han skulle nog köra lugnt. När vi kom ut ur Cateel och ut på vägen som går längs Stillahavskusten, började han dock köra fortare och fortare. Tills jag sa åt honom att slå av på takten lite. Då fattade han vinken. Dexter hette min nyblivne vän och chaufför, som skulle visa sig bli min livlina för att ta mig ifrån Cateel och tillbaka till lite civilisation igen. Vägen längs Stillahavskusten börjar återfå samma skönhet som den har en bit söder om Mati. Bergigt och lite serpentinvägar och fantastiskt vackert och sparsamt befolkat.Jag tyckte till och med sträckan mellan Cateel och Bislig var den vackraste på hela denna tripp. För er som kör motorcykel är detta verkligen något att rekommendera.

När vi endast hade drygt 10 km kvar till Bislig fick vi punktering. Motorcykeln girade till då punkteringen kom mitt i en brant kurva som dessutom var feldoserad. Jag blev ordentligt rädd och var säker på att vi skulle köra omkull. Dexter parerade dock situationen bra och fick stopp på motorcykeln. Vi kollade in däcket som fortfarande innehöll lite luft. Dexter beslöt sig för att vi skulle fortsätta köra den sista biten till Bislig på det halvtomma däcket. Vi var båda rätt så utmattade då vi haft helklart väder hela tiden, personligen så hade jag nu börjat bränna mig i ansikte och på benen. Detta var min första längre vistelse i solen på denna resa. Jag hade inte en tanke på att det skulle vara så här pass långt, vilket gjorde att jag ej förberett mig på att vara så här länge i solen. Till slut kom vi fram till Bislig och Dexter stannade vid en vulcanizing shop, som de kallas på Filippinerna och fick hjälp med däcket där. Bara tanken på att han nu hade lika lång väg tillbaka plus att han skulle få betala för att laga punkteringen, gjorde att jag tyckte lite synd om Dexter. Jag gav honom 700 peso istället för 600 och köpte en liter vatten åt honom och sa sedan adjö. Jag tog en tricycle till bussterminalen. Två timmar hade vi hållit på för att köra dryga tio mil.

När jag blev avsläppt vid bussterminalen rullade en buss med destination Butuan ut mot mig och jag hoppade in i den direkt. 260 peso kostade biljetten till Butuan. Perfekt tajming.

Nästan sex timmar senare sitter jag nu här i Butuan. Jag hade väl tänkt ta mig ända till Surigao idag, men då hade jag fått lägga på tre timmar till. Jag har bara varit här i Butuan på genomresa upp till Surigao alternativt bytt buss för att åka till Balingoan som är färjeterminalen för att åka över till Camiguin. Däremot så har jag aldrig bott här, och det passar bra med lite storstadsbekvämlighet igen. Butuan är en stad med ca 300 00 invånare. Jag bor på Prince Hotel för 1500 peso per natt inklusive frukost. Ett stort lyxigt rum med 32 tums platt-tv fick jag för dom pengarna.

Det dräller av internetcaféer och hastigheten är avsevärt högre än i småstäderna längs Stillahavskusten. Därför har jag nu möjlighet att göra en ordentlig uppdatering av bloggen. Det finns dessutom ett immigration office här, så jag kan förlänga mitt 21-dagarsvisum!

Nedan bilder från dagens mycket tuffa resa som var väl värd mödan!
Dexter med sin motorcykel, mellan Cateel och Bislig.
Stillahavskustvägen mellan Cateel och Bislig.
Magiskt vacker natur, mellan Cateel och Bislig.
Stillahavskustvägen mellan Cateel och Bislig.
Magiskt vacker natur, mellan Cateel och Bislig.
Dexter med den liter vatten jag hade tagit med mig, mellan Cateel och Bislig.
På bussen mellan Bislig och Butuan. Jag trodde aldrig vi skulle komma fram.
Stillahavskusten mellan Mati och Bislig, ja säkert ända upp till Surigao, är väldigt lite exploaterad.