(4/8-09) Jag har varit på lite sightseeing i Udon Thani idag. Först en del till fots och sedan en del med hjälp av en hyrd tuk-tuk. Den senare var en riktig höjdpunkt då jag åkte till Udorn Sunshine Nursery, där jag tittade på blommor! När blev jag intresserad av blommor då? I detta fall är det mer än bara blommor. Blommor som dansar till musik eller sång blir genast mycket mer intressant, anser jag! Förutom Codiariocalyx Motorious Ohashi Leguminosae som dansar, så har de även orkidéer här som de tillverkar parfymer av. Ägaren är mycket rädd att någon ska sno en dansande planta, så de vill gärna gå med en runt bland plantorna. Precis som en del andra så trodde jag att detta med de dansande blommorna var en ”hype”. Först försökte jag sjunga något, men det reagerade plantorna inte mycket på. Säkert inte roligt att dansa till falska toner! Då kom jag på en idé, jag frågade ägaren om han hade någon mobiltelefon med musik, vilket han hade. Det gav ett helt annat resultat! Man tror inte sina ögon, men nu har jag i alla fall sett detta i verkligheten. Ägaren tyckte att de var lite slöa och menade att man skulle vara där ännu tidigare på morgonen. Sedan spelar även årstiden in. December till februari är tydligen bästa tiden, då plantan är som mest aktiv.
Entrén till trädgården.
Här har vi den! Den dansande plantan! Det är dock de små bladen in mot stjälken som rör på sig när den lyssnar på musik. Lite trist att man inte kan lägga in rörliga bilder här!
Sällsynt och väldoftande, Miss Udon Sunshine.
Jag fick aldrig något namn på denna sällsynta orkidé som jag tyckte var oerhört vacker.
De här två damerna satt och åt frukost utanför mitt hotell imorse, och tyckte att jag skulle hugga in och äta med dem. Jag var visserligen ute efter frukost själv, men äter på ett ställe alldeles bredvid.
Bilder från marknaden i Udon Thani ovan. Som vanligt säljs allt från grodor till ormar och sköldpaddor. På bilden längst ner syns även lite av mina tår.
Lak Meuang (Udon Thani city pillar shrine)
Det har under eftermiddagen kraschat ett Bangkok Airways plan vid landning på flygplatsen I Koh Samui. Piloten dog och enligt uppgifter så är det ca 40 skadade. Enligt Bangkok Post så var det mycket dåligt väder vid landningen. Det känns alltid lite pirrigt när man skall flyga dagen efter en sådan här incident, även om det inte har ökat risken för en olycka ett dugg. Hoppas vädret är bättre i morgon på Suvarnabhumi flygplatsen i morgon när jag landar där. Aftonbladet kallar Koh Samui för svenskön i sin katastrofala rapportering. Det kanske är därför jag håller mig på behörigt avstånd från Koh Samui numera. Jag undrar vad de kallade ön för 1991, då jag satte min fot där första gången? Backpackerön?
Hur som helst så känns det lite vemodigt nu, med sista dagen i Isaan. Denna del av Thailand var mycket charmig och intressant. Man kan verkligen slappna av här. Känns inte som kriminalitet ens existerar, även om jag av erfarenhet vet att man lätt blir lite förblindad när alla är så trevliga.
Torsdag den 6 augusti lämnar jag Thailand. Mitt på dagen (thailändsk tid) lyfter jag mot Kuala Lumpur i Malaysia. Det skall bli mycket intressant att återse Kuala Lumpur. Jag var där senast på min jordenruntresa 1991. En självklar sak när jag är där att ta en närmare titt på är Petronas Towers som inte fanns förra gången jag var i staden. Tornen stod färdiga år 1998 och var då världens högsta. Numera är tvillingskyskrapan inte längre världens högsta byggnad(er) sedan Taipei 101 år 2004 tog över första platsen.
Jag har precis ätit en kanonmiddag på min favoritrestaurang. När jag skulle lägga min beställning till servitören så slog det mig att mitt största problem just nu är att välja öl när jag ska äta. Det finns i stort sett fyra märken att välja på. Singha, Heineken (vilket är bryggt på licens i Thailand och dessutom godare än originalet), Chang och Leo. Chang är starkt, över 6 % alkohol. Allt som oftast väljer jag Heineken, precis som ikväll. En jättemiddag (räkor, krabbor, bläckfisk och ris) plus en 630 ml Heineken gick loss på 151 baht! Med dagens kronkurs, som har stärkts rejält sista veckan, så innebär det ca 32 kronor. Medan jag sitter och äter iakttar jag stadens rika kinesiska affärsmän, som har så mycket pengar att de kan använda baht-sedlar som toapapper, om de nu hade använt papper som redskap vid toalettbesök.
Det som gör att man blir lite konfunderad är den stora medelklassen i den förmodat fattiga delen av nordöstra Thailand. Toyota Hilux åker runt längs gatorna och betingar ett värde av ca 300 000 kr styck. Då skall man dessutom komma ihåg att förutom den nuvarande finanskrisen så fick sig regionen en rejäl törn vid den ekonomiska krisen i Sydostasien 1997. När jag går hem från middagen går jag in i stadens största shopping centrum och konstaterar de många människorna i märkesaffärerna. Är detta verkligen födelseplatsen för de tjejer som åker till Pattaya eller Bangkok och prostituerar sig? Förvirringen är total i min skalle när jag försöker reda ut begreppen.
Vem är fattig och vem är rik? Hur rik är jag? Ja tillräckligt rik för att kunna åka till andra sidan jordklotet och skapa mig själv lycka och tillfredsställa min största passion, resandet. När jag kommer ut från shoppingcentret så möts jag ändå av en del av verkligheten, när en man som är förtvinad i musklerna i båda armarna och även utan ben, säger något på thailändska och pekar på sin upp- och nedvända hatt på gatan. Hatten innehåller endast några få 1 baht mynt. Jag tänker att nu ska jag ge honom en ordentlig hacka (i relation till vad många andra verkar ha gett honom idag) och kastar ner en 50 baht-sedel i hatten. Han skiner upp som en sol och waiar mig ett antal gånger. Jag tänker för mig själv. Vad är rikedom egentligen? Rikedom är att vara lycklig. Lycklig genom bra hälsa, och ett rikt socialt liv med goda vänner. Sedan om du kan köpa dig en extra Lamborghini må det väl vara hänt, men det är långt ner på listan egentligen. Självklart är pengar trygghet och frihet. Det går inte att komma ifrån. Från och med nu kommer jag att se min hälsa som det största av allt, det som kommer att prioriteras som nummer ett resten av livet. Det låter kanske självklart, men tittar man sig omkring så finns det många exempel på människor som missbrukar sin hälsa. Samtidigt måste man kunna unna sig en öl eller två. Om man är livsnjutare. Vilket jag tror att jag är, särskilt efter att en före detta kollega poängterat detta!
Hur har min Isaan-tripp varit i stort då? Jag är mer än nöjd med denna månad, som gått så fort att jag knappt hunnit blinka. Vädret har varit över förväntan och Isaan var överlag mycket bättre än jag trodde. Vad mer kan man begära? Det enda jag kan klaga på är möjligtvis att jag inte kunnat prata nästan alls med folk här, som i stort inte kan någon engelska alls. I och för sig så öppnar det för mycket roliga situationer, med missförstånd via teckenspråk och teckningar. Lonely Planet har alltid ett litet språkavsnitt med de viktigaste fraserna relaterat till resande i sina landsguider. Det är både skrivet i romanska alfabetet och thailändska alfabetet, vilket är en stor tillgång. Ta morgondagen som exempel. Jag har försökt prata med tuk-tuk-gubbarna utanför mitt hotell om mitt flyg i morgon bitti som avgår 08.35. Jag har förstått att flygplatsen inte ligger mer än 5 kilometer från mitt hotell. Samtidigt så kan jag ju inte bara anta det antal minuter som det kan tänkas ta dit, eftersom det ibland tar mycket längre än vad man räknat med i Asien. Bara att få reda på den saken av de här tuk-tuk chaufförerna har jag fortfarande inte lyckats med trots flera försök! Jag var till och med tvungen att ta hjälp av boken för att få dem att förstå att jag vill leja dom att köra mig till flygplatsen tidigt imorgon bitti! Med andra ord så kan det bli mycket tid som går åt för att kommunicera småsaker. Vad man än gör, så skall man alltid behålla lugnet i situationer man känner sig frustrerad. Att hetsa upp sig och tappa humöret leder aldrig någonstans i denna del av världen. Snarare stjälper du hela situationen när du har fått personen du pratar med att tappa ansiktet.
(3/8-09) Då var jag framme i Udon Thani. Ganska enkel bussresa på ca 11 mil. Den här staden hade över 200 000 invånare år 2005. Den känns mycket mindre än Khon Kaen, som skall ha färre invånare, särskilt på grund av att staden inte alls är lika modern. Precis som beskrivs i Lonely Planet så är man ”off the beaten track” med ena foten trots att staden ligger längs Highway 2 som går rakt igenom Isaan upp till Vientiane i Laos. De flesta, relativt få turister som tar sig till dessa trakter, stannar oftast i Nong Khai istället, som ligger på gränsen till Laos ca 7 mil norr om Udon Thani. Udon Thani känns avslaget men charmigt så här långt. Staden verkar inte riktigt ha lyckats fylla tomrummet efter amerikanerna, som hade denna stad som flygbas under Vietnam kriget. Jag bor oerhört billigt. 150 baht per natt och när jag äntligen hittade en restaurang att äta på så gick notan på 25 baht! Det blir nästan absurt när man sedan går in på 7 eleven och köper en vattenflaska för 10 baht!
Äntligen lyckades jag hitta ett internetcafé som hade en skrivare så att jag kunde skriva ut flygbiljetten som jag behöver ha på onsdag morgon. Däremot så gick det inte att ställa om tangentbordet så att jag kunde skriva svenska tecken. Det är väldigt tidsödande att skriva eftersom man får editera texten bokstav för bokstav i efterhand!
Kings hotel. Ett gammalt klassiskt ställe sedan Vietnam kriget. Hotellet kallades då Victory hotel av Amerikanerna. Tycker det ser väldigt fängelselikt ut. Rummen är rena och fräscha men ganska spartanska. 14 tums tv har jag i alla fall på mitt rum. Räcker för att följa BBC!