(25/2-20) Idag blev det som planerat en tur till Chicamocha Canyon. Jag var inte tillbaka i Barichara förrän vid 15-tiden trots att jag åkte tidigt i morse. Även kortare bussresor tar lång tid här på grund av att allt är bergsvägar här i trakten. Chicamocha Canyon har en park som var min destination idag. Parque Nacional del Chicamocha ligger halvvägs mellan San Gil och Bucaramanga. Chicamocha Canyon har ett maxdjup på 2000 meter och närmare 23 mil lång!
Det jag såg fram emot när jag satt på bussen var att åka linbana från kanten på ena sidan canyonen ner över floden Río Umpalá till kanten på den andra sidan. Medan jag satt på bussen sista kvarten tog jag upp telefonen och googlade lite om platsen. Då visar det sig att parken är stängd på tisdagar! Lätt besviken en stund över det men sedan insåg jag att det gick att se det jag ville se utan gå in i parken. Jag stannade ungefär en timme på platsen innan jag vinkade in en buss tillbaka till San Gil. Det jag kan konstatera efter att ha åkt vägen två gånger nu är att det finns ställen där canyonen är mycket djupet än vid parken. Eftersom jag åker kollektivt så är det svårt att stanna där det passar. Imorgon är det dags för nya äventyr igen och då ska jag åka förbi samma väg igen. Det innebär att jag kommer att få uppleva denna magiska sträcka tre gånger!
Bilder ovan från Chicamocha Canyon.
Resten av dagen spenderades i Barichara. Det känns som att jag är färdig med Barichara nu. Barichara har precis som Villa de Leyva varit en väldigt positiv upplevelse. Långt, långt över förväntan.
(24/2-20) Halva dagen idag ägnades åt att gå Camino Real mellan Barichara och Guane. En led som är ganska precis tio kilometer lång. Det var otroligt vackert och fågellivet är väldigt rikt längs sträckan. Lite orutinerat att inte ha med sig en kikare idag. Leden är klassad som ett nationalmonument i Colombia. Den byggdes av Guane-folket. Guane är en liten gullig by där tiden har stått stilla. Mitt i byn finns det en fin kyrka, Santa Lucia Iglesia, byggd år 1720. Efter att ha gått runt och utforskat Guane tog jag en buss tillbaka till Barichara. En mycket trevlig halvdag! Vilka vyer! Vill man få en inblick över naturen runt Barichara är det här verkligen att rekommendera. Det är ingen hård vandring som kräver att man är i bra form. Ett par bra skor och mycket vatten räcker.
Bilder ovan från Barichara, Camino Real och Guane.
Det blev lunch på den lite enklare lokala restaurangen El Cabro Patiamarillo i Barichara. Restaurangen ligger bara några meter från Restaurante Don Juan, där jag åt middag igår. Jag blev otroligt positivt överraskad av maten, särskilt med tanke på priset bara var hälften jämfört med Restaurante Don Juan. Restaurante Don Juan var otroligt bra också med otrolig mat och fantastisk service.
Eftermiddagen spenderades i Barichara där det är svårt att få nog av de vackra koloniala gatorna med den makalösa arkitekturen. Denna stad är en favorit att spela in filmer i vilket inte är svårt att förstå. Barichara är den vackraste spanska koloniala staden jag sett strax före Villa de Leyva och Vigan på Filippinerna. Precis som i Villa De Leyva är restaurangutbudet imponerande och ingen av städerna känns överfulla av turister, vilket är otroligt i sig. Sen eftermiddag gick jag upp till El Mirador som är en fantastisk utsiktsplats där ser man över bergen som omger Barichara. Vädret har varit fantastiskt idag och hela denna dag har varit en stor succé. Colombia är en stor succé så här långt. Det finns inte ord som räcker att beskriva hur bra min första vecka har varit i landet.
Bilder ovan från Barichara.
(23/2-20) Idag var det dags för mig att lämna underbara Villa de Leyva och Hostal Renacer. När jag gick med väskan till receptionen för att checka ut och betala notan kände jag mig lite ledsen att behöva lämna detta paradis. Jag bad min vän Carlos i receptionen att beställa en taxi till busstationen. Taxin kostade 6000 COP. Jag tänkte bespara mig att gå 1,5 km ner trots att det är utför hela vägen. Med tanke på resan jag hade framför mig ville jag vara fräsch när jag hoppade på första bussen. Den första bussen tog mig från Villa de Leyva till Tunja som är departementet Boyacás huvudstad. Tunja är den högsta departement-huvudstaden i Colombia och är belägen på 2800 meters höjd. Precis som i Asien behövde behöver man inte vänta länge på en buss. Minibuss mellan Villa de Leyva och Tunja kostade 8000 COP. När jag kom fram till bussterminalen i Tunja trodde jag knappt mina ögon. Terminalen var jättestor, modern och såg nybyggd ut. Hela byggnaden liknade mer en flygplatsterminal än en bussterminal. Jag köpte en biljett till San Gil i departementet Santander för 35000 COP och gick ner en våning för att försöka hitta vilken gate bussen skulle avgå ifrån. När jag kom ner till gaterna visade jag min biljett för en kille som såg ut att vara anställd på terminalen. Han pekade åt ett håll samtidigt som han sa något på spanska. Jag gick i riktningen han pekat och när jag kom fram frågade jag ytterligare en person. Då pekade han åt samma håll som jag kom ifrån. Det dessa båda egentligen menade var, sätt dig ner och vila gringo, din buss avgår inte förrän om en halvtimme och då ropar vi på dig. Jag fick detta till slut förklarat av en tjej som jobbade i en av kioskerna. Bussen hade inte ens anlänt än. Det som gjorde mig lite stressad var att det varken stod något gatenummer eller någon avgångstid på biljetten. En dryg halvtimme senare satt jag på bussen mot San Gil. Det var en minibuss som verkade vara alldeles ny. Rena lyxen invändigt med gott om plats och fantastisk klimatanläggning. Denna bussresa från Tunja till San Gil tog 6 timmar och avståndet verkar vara ungefär 18 mil. Vägen var rätt så bra och det är ofta ingen mötande trafik. Däremot är det som alltid i bergiga områden väldigt kurvigt med låg medelhastighet. Dessa 18 mil är förmodligen den vackraste resa jag gjort med buss i hela mitt liv. Fantastiska dalar och toppar och otroligt grönt landskap. Mitt i detta landskap ser man mängder av olika trädarter, men det är framförallt en som sticker ut och målar landskapet fantastiskt vackert. Ett träd med orangea blommor som man ser här och där. Jag ska ta reda på vad trädarten heter.
När man kommer till San Gil anländer man till Terminal de Transporte De San Gil en bit från centrum, på den södra sidan av floden Rio Fonce. Stadens centrum ligger på andra sidan floden sett från Terminal de Transporte De San Gil. Det var dags för mig att byta buss igen för att ta mig den sista biten till Barichara. För att åka buss till Barichara från San Gil var jag tvungen att ta mig till bussterminalen för lokalbussar, Terminalito Provincial som ligger i centrum. Det såg ut att vara en hyfsat lätt promenad så jag bestämde mig för att gå dit. Det gick bra men jag var rätt svettig när jag kom fram. Det är betydligt varmare klimat här än i Villa de Leyva vilket märktes tydligt. Jag behövde bara vänta i ungefär en kvart på en buss till Barichara och biljetten kostade 5500 COP. Var framme i Barichara ungefär 45 minuter senare, vid 17-tiden. Jag hoppade på första bussen i Villa de Leyva vid 9-tiden vilket innebär att resan tog ungefär 8 timmar. Jag var rejält trött när jag trampade in genom grinden på La Loma Hotel i den nordöstra delen av Barichara. Det jag har sett hittills av Barichara är makalöst vackert. Staden påminner till viss del om Villa de Leyva, fast det är mycket mer kuperat här. Arkitekturen är också snäppet vackrare. Barichara ligger på ungefär 1250 meters höjd medan Villa de Leyva ligger på närmare 2200 meters höjd. Barichara är alltså rejält mycket varmare. Temperaturen är perfekt. Efter sen middag på Restaurante Don Juan blev det att sova ganska omgående. Jag var rejält trött efter dagens rätt tuffa resa. Nu ser jag fram emot att utforska ytterligare en colombiansk kolonial pärla imorgon!
Lite bilder från resan idag mellan Villa de Leyva och Barichara.