Colombia 2020

(6/3-20) En ännu lugnare dag idag än igår. Tanken var egentligen att jag skulle ha kört tubing längs Rio Palomino om jag inte varit förkyld. Tyckte det var onödigt att utsätta sig för det när jag inte är riktigt frisk. Idag har jag bara slappat på byn och kört lite jobb på webbsidan. Har inte lagt mycket tid på den hittills denna resa. Jag har även planerat för min nya destination imorgon. Hängmattorna är otroligt sköna här.

(5/3-20) Jag har känt mig lite förkyld idag. Bestämde mig redan när jag vaknade att jag skulle ta en lugn dag. Efter frukost blev det en promenad längs stranden. Denna gång österut. Man har åtskilliga kilometer strand för sig själv här i Palomino. Vädret är helklart varje dag och temperaturen mitt på dagen är rätt så hög, runt 35 grader i skuggan. Däremot upplever jag inte värmen som tung då luftfuktigheten enligt dom väder-appar jag använder mig av endast ligger på runt 50 %.

Lite bilder ovan från promenaden längs stranden i Palomino.

(4/3-20) Vid 8-tiden tog jag bussen från Palomino till den första entrén (från Palomino sett) till Parque Nacional Natural Tayrona. Bussen tog nästan en och en halv timme. Avståndet är ungefär 45 kilometer från Palomino. Nästan framme blir bussen stoppad i en poliskontroll där speciellt bussar verkar kontrolleras. Har förmodligen med problemen i Venezuela att göra. När en polisman kommer ombord och börjar kontrollera legitimationer kommer jag på att jag varken har passet eller ens en passkopia med mig. När det blir min tur håller jag fram mitt svenska körkort. Polismannen skrattar bara och vinkar bara med handen när han ser det. Alla andras identitetshandlingar samlas ihop och tas ut ur bussen. Sedan kommer det vanliga med utdelning och upprop av person för person. Jag börjar känna mig lite irriterad då jag förlorar värdefull tid på det här.

När jag hoppar av bussen och börjar gå mot entrén får jag en mindre chock när jag ser mängden folk som står i kö för att komma in i parken. Det visar sig att det skulle ta runt 45 minuter till slut innan jag kommer in i parken. Precis som på bussen visar jag mitt körkort i kassan och det fungerar även här. Det enda jag fick tillföra var min nationalitet, något hon inte hittade, men som står skrivet på engelska. Jag kände mig återigen nöjd att min svenska körkort tog mig igenom. Parkavgiften är 53500 COP och gäller i en dag. Under samma dag kan man åka in och ut genom flera olika entréer. Min plan för dagen var att vandra till Cabo San Juan del Guia som ska vara den finaste stranden i den här delen av nationalparken och sedan fortsätta vidare inåt land till den lille byn Pueblito som är en liten by med ursprungsfolk. Naturen längs denna del mellan Cabo San Juan del Guia skall vara fantastisk. Trekken till Cabo San Juan del Guia är ungefär fem kilometer och många delar är direkt under den heta solen. Jag var framme efter runt en och en halv timme. När jag kollat in den fantastiska stranden och tagit ett dopp var jag redo att fortsätta till Pueblito. Jag var här i lite tidsnöd då det är samma väg tillbaka ut från parken. Man måste vara ute innan klockan 17. Det visar sig tråkigt nog att leden till Pueblito är stängd. Jag fick aldrig reda på anledningen. Så det var bara att påbörja vandringen tillbaka till entrén igen.

Allt som allt var det en fantastisk dag med fantastisk natur, en rejäl dos sol och massor av motion. På vägen tillbaka träffade jag några människor tillhörande folkgruppen Kogi som sålde färskpressad juice och några som sålde souvenirer. Till skillnad från igår då jag bara fick se några från Kogi-folket på håll kom jag idag mycket nära dom. Mycket intressant och en av dagens många höjdpunkter!

Bilder ovan från min dag i Parque Nacional Natural Tayrona. En mycket vacker nationalpark!.

På kvällen umgicks jag med ett par från Sverige som jag träffade första gången kort när jag checkade in på hotellet. Mycket intressanta människor som varit i nästan dubbelt så många länder som mig. Fantastiska berättelse om resor från 40 år sedan och fram till idag.

(3/3-20) Efter en bussresa på två och en halv timme med start i Santa Marta har jag nu spenderat eftermiddagen och kvällen i Palomino. Palomino är en liten by längs kusten med drygt 5000 invånare. Jag har nu tagit mig till ett nytt departement som heter La Guajira. Efter incheckning på mysiga Luz de Luna & Spa gick jag direkt ner till stranden och karibiska havet för att bada. Jag började med att gå västerut längs stranden tills jag kom fram till Rio Palomino som flyter ner från Sierra Nevada de Santa Marta, som har Colombias högsta topp Pico Cristóbal Colón med 5776 meter över havet. Tanken var att ta ett svalkande bad i floden efter att jag badat i havet. Det var en briljant idé. Dels fick jag svalka och dels tvätta bort saltet inför promenaden tillbaka till hotellet. I havet var det höga vågor och många surfare som var ute och utnyttjade tillfället. Jag är glad och tacksam över den vana jag har av den här typen av stränder med potentiellt farliga strömmar. Även om jag inte är den bästa surfaren har jag väldigt god kännedom om hur man hanterar stränder med mycket stora vågor utan surfbräda eller bodyboard. Det verkar finnas bodyboard att hyra vilket jag förmodligen kommer att göra när det passar in. Hur som helst så badade jag i närmare tre timmar denna första dag med bad på resan.

Lite bilder ovan tagna under eftermiddagen efter ankomsten till Palomino.

En fantastisk grej som hände när jag promenerade tillbaka längs stranden för att ta mig tillbaka till hotellet var att jag att stötte på tre stycken väldigt små människor klädda i vita dräkter. Först trodde jag att det var en synvilla men när dom kom närmare så insåg jag att jag såg rätt. Efteråt har jag kollat upp vad det här kan vara för människor. Det jag kan komma upp med från nätet är en folkgrupp som kallas Kogi som ser likadana ut både i klädsel och rent fysiskt på de bilder jag hittat.

På kvällen var jag och åt pizza på en ett ställe som heter Turcolandia. Stämningen och pizzan var helt fantastisk. Alla pizzor jag har ätit innan idag i Colombia har som bäst varit medelbra. Ofta är det väldigt dålig kvalité och dessutom dyrt. Dessutom finns det mycket annan mat som konkurrerar ut pizza enkelt här och som allt som oftast är kanonbra. Ibland blir man dock sugen på pizza.

Palomino har verkligen börjat bra. Nu ikväll smider jag planer för vad jag ska börja med att ta mig an imorgon. Palomino ligger på tröskeln till två fantastiska nationalparker så jag måste försöka uppleva dom när jag ändå är här. Jag har haft funderingar på att göra Ciudad Perdida-trekken, men har ändrat mig fram och tillbaka. I nuläget känns det som att jag kan göra annat dom fyra till fem dagar det tar. Jag kan alltid komma tillbaka hit igen vid något annat tillfälle. Jag tvivlar verkligen inte på att det är en fantastisk trek.